Tidigare i höst stod vi i Svenska evangeliska missionsalliansen, SEMA, som inbjudare till Engage, en missionsdag i Nässjö som samlade mer än 400 föranmälda ungdomar och ytterligare ett hundratal på kvällens öppna möte. Temat för dagen var ”Passion för de förlorade – från generation till generation” och den starka responsen har väckt flera tankar och känslor hos oss som arrangörer.
Först och främst glädje. Tänk att det är möjligt att samla 500 svenska ungdomar till en dag om mission bland de onådda och bibellösa folken! Det var en syn vi hade unnat inte minst våra äldre missionärer att få se. Faktum är att vi hade en särskild samling för ”passionärerna” – pensionerade tidigare utsända – för att konkret hedra de män och kvinnor som har gått före i missionens tjänst.
Men vi funderar också på vad som gjorde att Engage lyckades nå ut till så många unga med ett budskap om mission och evangelisation till världens ände. Ytterst är det förstås Guds nåd som gjorde att eventet fick ett sådant genomslag. Det är inget vi själva kan ta åt oss äran av.
Då behöver vi be kyrkans Herre om den passion för de förlorade som är den logiska (om än inte alltid upplevda) följden av denna sanning.
— Ledningsgruppen för Svenska evangeliska missionsalliansen (SEMA)
Men vi tror också att det fanns ett anslag i temat som behöver återerövras på många håll i kristenheten. För handen på hjärtat: Hur mycket talar vi egentligen om att alla som inte känner Jesus riskerar att gå förlorade för evigheten? I slutändan är det Herren själv som dömer, men som bekant säger Jesus själv att ”så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16).
Alternativet till att ta emot Jesus sådan han är – som Herre och Frälsare – är alltså att gå evigt förlorad.
Det finns självklart fler viktiga motiveringar till mission och evangelisation. De flesta av oss tror ju att det även generellt har positiva effekter att bli en kristen. Men när vi talar om de onådda och bibellösa folken är det ändå omöjligt att bortse just från evighetsallvaret:
- Varför ska vi riskera liv eller hälsa, eller ens vår egen bekvämlighet, för att nå till folkgrupper som inte har blivit nådda av evangeliet, om det inte spelar någon roll för evigheten?
- Varför ska vi ”störa” människor som på det stora hela tycker att deras liv är ganska bra om det inte har en avgörande betydelse vart de riktar sin tillbedjan?
- Och inte minst brännande: Varför ska vi utsätta människor för den fara det kan innebära att konvertera, inte minst från islam, om det faktiskt inte är så att vi går förlorade utan en personlig tro på Kristus?
Här tror vi att vi som Guds folk behöver bestämma oss. Antingen tror vi på Bibelns budskap i denna fråga, och då behöver vi be kyrkans Herre om den passion för de förlorade som är den logiska (om än inte alltid upplevda) följden av denna sanning. Eller så accepterar vi en hållning som står långt bort ifrån det budskap som förkunnas mellan Bibelns pärmar.
Till saken hör att det finns något i detta budskap som tycks slå an en sträng i den unga generationen. Att vara kristen i dagens Sverige är för många förenat med ett både inre och yttre motstånd. Man kan helt enkelt inte ”flyta med strömmen” och fortsätta att ha Jesus som Herre. I alltför många fall har detta lett till att våra unga säger ”tack, men nej tack” till den kristna tron.
Likt många av Jesu samtida har de sagt om Jesu anspråk: ”Det här är en svår tanke. Vem står ut med att höra den?” (Joh 6:60).
[ Dokument | Missionsexpert: Det är svårare att åka ut i mission idag ]
Men det finns också många som har tröttnat på sin samtids relativism. Som inte nöjer sig med att, som majoriteten av sina jämnåriga, låta det egna jaget vara högsta instans. Unga män och kvinnor som tänker att ”ska det vara så ska det vara”, och väljer att tro även på de svårsmälta delarna av Bibelns budskap. Likt Petrus i nyss nämnda bibeltext säger de: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige” (Joh 6:68–69).
Kanske är det därför som det största seminariet på Engage var det om synen på den dubbla utgången? Inte för att detta skulle vara lättillgängligt eller lättsmält, utan för att bara en tro som har såväl liv som död i vågskålen kan vara värd att sätta livet på spel för?
Inget av detta ska tolkas som att frågorna om livets dubbla utgång skulle vara enkla. Vi har stor respekt för den debatt som under hösten har förts i Dagen om hur dekonstruktion ofta kan bli följden av en tro som presenterats på ett onödigt förenklat sätt, där det inte har funnits utrymme för tvivel eller konstruktiva motfrågor.
Men vår övertygelse och erfarenhet är ändå att den kristna tron i många stycken framstår som obegriplig om vi plockar bort evighetsallvaret ur ekvationen. Jesu missionsbefallning blir det definitivt.
Därför tror vi att de här frågorna är viktiga. Och vi uppmuntras av den respons som vi ser i den unga generationen. Vi hoppas därför att vi som är lite äldre, och som ibland också kan utmanas av den unga generationens radikalitet, vill stötta dem som nu tar sina första steg på vad som på sikt kan bli en ny och mäktig våg av mission och evangelisation – till jordens yttersta gräns!
[ ”Vi vill att unga ska förstå att de har en plats i Guds stora uppdrag” ]
