Luften var mättad med doften av kryddor när jag gick genom den arabiska delen av gamla Jerusalem stad. Det var fredag, och när jag vandrade förbi Damaskusporten kände jag oron i luften. Oron kände jag igen från när jag var i Betlehem på Västbanken och lukten av tårgas välkomnade mig i hotellfoajén.
Känslan infann sig även när jag skulle besöka al-Aqsamoskén, och när jag i Amman blev kallad amerikan – uppenbarligen ett skällsord.
Den känsla jag pratar om är svår att beskriva, svår att sätta fingret på, men jag tror den har att göra med Israel-Palestina-konflikten.
Vi är ett humanitärt parti på högersidan, och empati är en muskel som måste tränas för att hålla sig stark. Vi får inte glömma att träna.
— Lisa Granberg
När jag var i Mellanöstern hade precis dåvarande amerikanska presidenten Donald Trump meddelat att han skulle flytta den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Det låg oro i luften, och det var den oron jag kände. Ändå var jag aldrig rädd. Det var inte min konflikt, inte mitt krig.
I Israel var det bättre att trycka på mitt danska ursprung, och i Palestina var det bättre att framhäva att jag var svensk. Sverige är känt där för att vara, eller ha varit, pro-palestinskt.
Som en turist med endast bra upplevelser av både Israel och Palestina står jag därför kluven inför det vi nu läser om och hör på nyheterna om kriget i Gaza. Jag är också kluven som aktiv kristdemokrat, då mitt parti tar tydlig sida för Israel i frågan.
Med en master i religion i fred och konflikt i ryggsäcken vet jag hur komplexa religiösa och territoriella konflikter är. Hur de bottnar i ofta tusentals år gamla dispyter. Därför tvekar jag inför att uttala mig i frågan. Ändå minns jag den genuine taxichauffören på Västbanken. Den härliga stämningen på en restaurang i Betlehem. Och då får jag tårar i ögonen. Då känner jag för landet Palestina.
Israel gör rätt i att försvara sig. Hamas attack den 7 oktober var ett sätt att förklara krig. Mer än 1200 israeler blev brutalt mördade, och hundratals hålls som gisslan i Gaza. Men om man ska tro rapporter så dör det alltför många civila i Gaza. Alltför många kvinnor och barn.
Detta har till och med USA, nära allierad med Israel, uppmärksammat. Internationell lag måste respekteras. Och lika mycket som att man måste fördöma Hamas aktioner måste man fördöma hur många civila som dör under Israels offensiv.
Det senare har Kristdemokraterna i Sverige missat, i min mening. Det känns motigt att kritisera sitt eget parti, men då vi i rikstinget lade fram en ny familjepolitik känns det aktuellt. Vi måste bibehålla vår starka humanitära och etiska hållning som parti. Vi måste glömma vad som är höger och vad som är vänster, och komma ihåg vad det innebär att vara människa.
Det är till utilitarismen tankarna går när jag kontemplerar etik i samband med konflikten i Israel och Palestina. Denna konsekventialistiska lära där ens handlingar ska leda till minst lidande för flest människor.
[ Ebba Busch (KD): Israel gör rätt som försöker slå ut Hamas ]
Kanske Israel skulle kunna dra nytta av att hålla utilitarismen i åtanke. Men kanske försvinner etiska begrundanden i krig, liksom vad som är sant och vad som är falskt.
I Dagens Nyheter har nyligen skrivits om det problematiska tillstånd Kristdemokraterna befinner sig i. Jag tror att även kristdemokratin i Sverige skulle gynnas av ett uns utilitarism. Bara för att man är ett parti på högerkanten ska man inte förminska palestiniernas lidande. Är man ett parti som sätter familjen i fokus borde det anses essentiellt att stötta de utsatta.
Det är svårt att låta bli att bli orolig över i vilken riktning partiet går. Mina kristdemokratiska värderingar är orubbliga. Jag tror på partiet, dess förflutna, dess nutid och dess framtid. Däremot saknar jag den humanitära andan.
Att vi som parti får fortsätta vara mjuka i en värld som alltför lätt kan göra oss hårda. Det är inte svart eller vitt. Det är inte att ta sida för Israel eller Palestina. Det är inte vårt krig. Det är att vara människa. Att känna medkänsla och att kunna lida med andra.
[ Stort stöd bland palestinier för Hamas attack mot Israel ]
Om kristdemokraterna vågar stå på sig, om vi vågar lyfta fram vår humanitära profil i dagens hårda och kalla politiska klimat, kan vi vinna fler väljare. Eller kanske få tillbaka de vi tappat.
Jag tänker på den palestinske chauffören. Och jag tänker på det Albert Einstein sa, han som själv var jude: ”What we can and should ask is a secured bi-national status in Palestine with free immigration” (ungefär: Vad vi kan och bör begära är en säkrad dubbel nationalitet i Palestina med fri immigration”). Kanske det är dags att lyssna på en av tidernas största tänkare.
I slutändan handlar humanitärt arbete om att lyssna till hjärtat i stället för hjärnan. Jag lyssnar till hjärtat när jag väljer att vara kristdemokrat, och jag lyssnar till hjärtat när jag ser vad som pågår i Gazaremsan. Nu hoppas jag att mina partivänner gör likadant. Vi är ett humanitärt parti på högersidan, och empati är en muskel som måste tränas för att hålla sig stark. Vi får inte glömma att träna.
