En sorglig nyhet som verkar återkomma i början av varje nytt år är den om hur många människor som mår dåligt över storhelgerna. Ett tydligt tecken är alla stödlinjer som blir nedringda. De som hör av sig har någon form av kris, det kan handla om tillfällig psykisk ohälsa, ångest eller depression. Oftast är det dock ofrivillig ensamhet som ligger bakom samtalen. Det som blir synligt under jul- och nyårshelger är samtidigt en verklighet året runt. Människor i alla åldrar mår dåligt. På tio år har förskrivningar av antidepressiva läkemedel för barn och unga ökat med 190 procent. Även bland vuxna ökar användningen.
Innebörden av och orsakerna till denna ökning är svår att slå fast. En anledning kan vara att vi inte har fått lära oss att livet är svårt, att allt mänskligt liv innebär ett mått av lidande. Vi lever dessutom i en prestationskultur där det är ”uppåt och framåt” som gäller. Livet ska vara en ständigt uppåtgående kurva, där var och en får klara sig själv. Det negativa och svåra i livet måste därför ignoreras. Inte undra på att många känner sig ensamma och deprimerade.
Kyrkan har potential att bli en plats där människor finner bot för sin ensamhet och hittar hem. Och behovet är stort. Det finns en hemlös andlig längtan i vår tid som söker efter gemenskap och hemkomst. Vi människor är i grunden relationella varelser som behöver vara i kontakt med andra i ett talande och lyssnande för att uppleva mening i livet.
Idealbilden av livet som en ständigt uppåtgående kurva riskerar bli en idealbild också för kristen tro.
— Robert Eriksson
Om den andliga längtan är så stark i vår tid, varför är det inte fler som hittar hem i kyrkan? Två saker blir tydliga:
- Att den frikyrkliga kulturen ibland är en avbild av samhället, en plikt- och duktighetskultur som belönar prestation och som lever med föreställningar om vem som hör till, vem som är innanför och utanför. Vad skulle hända om vi som kallar oss ”kyrkan” först och främst fokuserade på att själva hitta hem till Gud och bli trygga i vilka vi är, i stället för att betona prestation och gränssättande?
- Att idealbilden av livet som en ständigt uppåtgående kurva riskerar bli en idealbild också för kristen tro. Vi tänker att om vi bara tror rätt får vi uppleva en ständig tillväxt av kärlek, glädje och frid med Gud. När det inte sker tänker vi att något är fel med vår tro. Vad skulle hända om kyrkan blev en gemenskap där negativa känslor, och även ångest, får plats och ses som en naturlig respons på ett utmanande och svårt liv? Först när vi låter hela vårt jag och alla våra känslor få finnas kan vi hitta hem till Gud och oss själva, för då upplever vi något verkligt och sant.
Författaren och munken Thomas Merton skrev ”Om mitt hjärta inte till att börja med tillhör mig, hur kan jag då ge det till någon annan? Jag kan inte ge bort det som inte är mitt!”. Jag behöver veta vem jag är och vems jag är så att ”mitt hjärta börjar tillhöra mig”. Det är så jag hittar hem i livet.
Det börjar ofta med att bli stilla och lyssna till hur jag verkligen mår och titta närmare på både det vackra och det fula. Annars är själviskheten och sveket mot Gud, andra människor och mig själv aldrig långt borta.
Förändringen börjar med dig och mig. Det är som säkerhetsinstruktionen inför flygresan. Om olyckan är framme tar du först på dig din egen syrgasmask, sedan hjälper du personen bredvid dig som inte får på sig masken själv. Det är hög tid för oss som kallar oss ”kyrkan” att först våga se vår egen livsproblematik, våra egna rädslor och sorger. Ur detta kan en kärleksfull och sann gemenskap växa fram som blir ett hem för många.
Låt mig ge tre råd för att du och jag ska börja ta ansvar för vår ”syrgasmask” och så kunna hjälpa fler andligt hemlösa att hitta hem:
Börja med en vana som gör att du hittar hem. Det kan innebära att meditera över en psaltarpsalm på morgonen, reflektera över dagen som gått på kvällen. Med tiden blir en vana antingen en dygd som hjälper eller en last som stjälper beroende på om det är en dålig eller god vana. Ingen upplevelse, oavsett hur färgstark, kan hjälpa oss att leva de liv vi längtar efter. Det är goda vanor som sätter djupa spår. Söndagens gudstjänst kan ge regelbunden inspiration att hitta fortsatta punkter av stillhet under veckan.
Finn en gemenskap som hjälper dig att hitta hem. I Bibeln benämns Gud ofta med den grammatiska formen ”vi” och ”oss”, ett tecken på den gemenskap som finns inom treenigheten mellan Fadern, Sonen och Anden. Den Gud som är gemenskap skapar alltså människan för gemenskap och konstaterar att det inte är bra för människan att vara ensam. Ingen står utanför Guds kärlek. Jesus Kristus välkomnar alla. Även om alla behöver finna sin väg, behöver ingen vandra ensam. Vi går längre, och inte så lätt vilse, när vi går tillsammans.
Ta ett steg ut i det okända för att hitta hem! Ta dig utanför din bekvämlighetszon. Gör gärna något som kräver en aningen större insats. Här kan kyrkan ge verktyg genom att erbjuda retreater, pilgrimsvandringar, bokcirklar och bönegrupper. När du tar ett steg ut i det okända, i något som är nytt och oprövat för dig, är Gud där, redo att möta dig och leda dig hem.
Om vi är många som hittar hem, förvandlas jag, du och världen.
[ Fredrik Wenell: Det är ett misslyckande att många känner sig ensamma på kyrkfikat ]
