I en viktig debattartikel i Dagen den 9 januari skriver Robert Eriksson att kyrkan har potential att bli en plats där människor finner bot för sin ensamhet och hittar hem. Jag är helt enig med Eriksson om denna potential. Den stora frågan är hur vi når dit.
Robert Eriksson ger många kloka svar. Han betonar att människor är relationella varelser som behöver vara i kontakt med andra. Så är det verkligen. Min egen erfarenhet av olika församlingar i olika samfund är dock att kyrkan, som den ser ut i dag, inte nödvändigtvis erbjuder den ensamme speciellt mycket gemenskap – även om man verkar ha en självbild av att man har en så fin gemenskap.
Jag har själv suttit och grubblat ibland över vem jag ska be om hjälp i en krissituation, trots att jag varit aktiv medlem i en lokal församling.
— Elisabeth Schellhase
Min analys är att vi upplever saken olika beroende på vår bakgrund. Den som är född och uppvuxen i kyrkan/frikyrkan har ofta ett stabilt och omfattande nätverk. Man har familj, släktingar, gamla vänner, kanske till och med sedan generationer tillbaka – det vill säga ens föräldrars ungdomsvänner och deras barn. Och man upplever, med rätta, att kyrkan erbjuder en fin gemenskap.
För den som är ny i kyrkan, som kommer utifrån, och inte har något nätverk alls i den kristna världen, kan det vara precis tvärtom. Man finner mycket lite gemenskap. Man finner en aktivitetskyrka som bedriver en omfattande och fin verksamhet och man kanske erbjuds att bli aktiv i en verksamhet ”eftersom det behövs folk som ställer upp”. Men när man går hem är man lika ensam som när man kom dit, och inga nya personliga kontakter skapas, i värsta fall.
Men de som är inne i gemenskapen sedan generationer, de märker inte detta. Och det är ju inte så konstigt. Vi människor blir lätt hemmablinda och har svårt att se och förstå sådant som vi inte själva har upplevt.
[ Läs tidigare inlägg | Robert Eriksson: Varför hittar inte fler hem i kyrkan? ]
Min egen erfarenhet är att de församlingar som har någon form av smågrupper, till exempel hemgrupper, är församlingar där man får personliga kontakter. I en hemgrupp lär man känna människor lite mer. Man talar om livet och tron, och om man behöver praktisk hjälp med vad som helst, blomvattning, bärhjälp, behöver låna något, ja då är det lätt att fråga. Däremot tar det emot att fråga första bästa bänkgranne efter gudstjänsten om personen kan hjälpa en.
Den som är infödd i kyrkan har oftast detta nätverk naturligt, men för den som är ny i kyrkan, eller ny i stan, eller ny i landet, så är det svårt.
Jag har själv suttit och grubblat ibland över vem jag ska be om hjälp i en krissituation, trots att jag varit aktiv medlem i en lokal församling.
Smågrupper är också avgörande för att den som är ny i tron ska kunna växa och få stöd i sin vandring med Gud. Så om vi menar att vi vill att nya människor ska hitta hem i kyrkan tror jag vi måste erbjuda mer än en verksamhetskyrka, mer än ett allaktivitetshus med kristen touch.
[ Fredrik Wenell: Ett misslyckande att många känner sig ensamma på kyrkfikat ]
Vi måste göra en analys och sätta oss in i hur en ny människa hittar sin väg in i både den mänskliga och andliga gemenskapen.
Utöver smågrupper tror jag även att öppna hem är en nyckel, att människor kan bli hembjudna på en enkel fika eller lunch. Våra svenska hem är tyvärr ofta väldigt stängda, mitt hem – min borg, endast släkt och gamla vänner kommer över tröskeln och blir bjudna på lördagsgrillen. Här behöver vi alla rannsaka oss och bjuda till.
Den som är ny i kyrkan glöms bort i dessa informella gemenskaper som vi tror är en del av församlingen, men i själva verket mest är privata. Min övertygelse är att nykristna och gammelkristna verkligen behöver varandra.
Nykristna kan bidra med nya friska ögon, ställa de där frågorna som vi kanske tycker har självklara svar, utmana oss att växa i vår egen tro och att våga ta itu med våra egna rädslor och sorger, som Robert skriver.
Gammelkristna har oftast en unik stabilitet att bidra med, både mänskligt och andligt, och de kan bidra med sina fantastiska nätverk genom att öppna upp dem för fler. Både nya och gamla behöver hitta hem i den kristna gemenskapen.
