I både Tidöavtalet och i regeringens “Bistånd för en ny era” slås det fast att stödet till “civila samhället ska öka”. Ändå har regeringen stegvis försämrat villkoren och relationerna med civilsamhället. Informationsanslaget är borta vilket minskar möjligheterna att berätta om biståndet för svensk allmänhet, beslutsfattare och journalister. Stödet till civilsamhällets fredsarbete via Folke Bernadotteakademin skars också bort och CSO-anslaget har inte ökat på flera år. I praktiken har stödet till civilsamhället minskat.
Nu ska regeringen inom kort besluta om den strategi i biståndet som styr hur anslaget för stöd till civilsamhället (CSO-anslaget) ska utformas.
Våra verksamheter styrs av prioriteringar och relationer i den världsvida kyrkan.
— Debattörerna
Vi har tagit del av ett läckt utkast, och innehållet är djupt oroande för oss som vill ha ett starkt och öppet civilsamhälle. Utifrån Kristdemokraternas starka engagemang för civilsamhället hoppas vi att partiet tillsammans med Liberalerna ändrar förslagets inriktning, eller åtminstone utreder konsekvenserna innan strategin antas. Här är tre allvarliga försämringar i förslaget:
1. Av utkastet uppfattar vi att UD vill styra den tematiska inriktningen på civilsamhällets arbete, vilket är en helt ny politisk inriktning. Vi förväntas bidra till “svenska intressen” som att främja handel och svensk export och motverka migration, i stället för att tillsammans med våra partner avgöra vilka insatser som bäst behövs i lokalsamhället. Det är inte ett effektivt bistånd.
2. Utkastet innehåller också förslag om höjt krav på egeninsats, vilket innebär att stödet i högre grad påverkas av hur mycket enskilda organisationer kan samla in. Regeringen behöver analysera konsekvenserna av ett sådant beslut.
Nuvarande svaga konjunktur påverkar redan insamlingar i Sverige, att i det läget ändra reglerna kring egeninsats får flera konsekvenser. Små organisationer utan större insamlingsverksamhet slås ut, vilket minskar mångfalden i civilsamhället. Insatsbudgetar måste skäras ner och projekt avslutas. Vi har mycket svårt att se hur detta rimmar med regeringens uttalade ambition att ge civilsamhället ett starkt stöd.
3. UD vill att civilsamhällets insatser ska prioriteras till Sveriges bilaterala samarbetsländer. För oss kristna organisationer skulle sådan geografisk styrning vara förödande. Våra verksamheter styrs av prioriteringar och relationer i den världsvida kyrkan och kan handla om årtionden av samarbete med kyrkor och organisationer i olika länder.
Vi upprätthåller, oavsett statliga medel, långsiktiga relationer med systerkyrkor och samarbetsorganisationer i flera av världens absolut fattigaste och mest konfliktdrabbade länder. Det nya förslaget hotar att kraftigt försvaga detta arbete i länder som Burundi, Centralafrikanska republiken, Malawi och Tchad. Framgångsrika insatser i slutna länder riskerar att släckas ner när varken tematiken eller landet ligger inom regeringens prioriterade områden, som i Pakistan där civilsamhällesstödet främjar fred, mänskliga rättigheter och interreligiös dialog.
Strategins utrymme att arbeta geografiskt brett blir ännu viktigare när regeringen nu fasar ut Kambodja, Sydsudan, Mali och Burkina Faso.
[ Gudrun Brunegård (KD): Svenskt bistånd ska ha särskilt fokus på kristna minoriteter ]
Både förslaget om geografisk och tematisk styrning strider mot internationella åtaganden och OECD:s biståndskommittés rekommendation att regeringen ska stödja civilsamhället som utvecklingsaktörer “i sin egen rätt”, det vill säga inte enbart som redskap för regeringen utan att vi utifrån våra egna förutsättningar och strategier bidrar till målet för svenskt bistånd att förbättra levnadsvillkoren för människor som lever i fattigdom och förtryck.
Skillnaden mellan ambitionen om ett stärkt civilsamhälle i antagna styrdokument och den faktiska politiken blir alltmer uppenbar. Nu förväntar vi oss att KD och L ser till att slå vakt om de viktiga överenskommelser som gjorts i regeringssamarbetet.
[ Anders Malmstigen: Sverige fasar ut stöd till särskilt utsatta länder ]
