Jag är tacksam över att ha fått växa upp i ett sammanhang som lärde oss ungdomar att läsa och älska Bibeln. För mig blev veckans höjdpunkt tisdagskvällarnas bibelstudium i kyrkans källare, men också söndagens aftonsång. Sång och sång – det var i princip 45 minuters predikan och tre psalmer. Men det var under just en sådan aftonsång som textläsningen från Gamla testamentet blev en profetisk hälsning till mig.
Bibelordet lästes som en del i ordningen men det var som om Gud själv ropade från himlen. Det var första gången som jag skulle säga att jag hörde Gud och det ordet har funnits med mig sedan dess. Så enkelt och så stort.
Denna erfarenhet och hjälpen jag fick av att lära mig läsa Bibeln och känna igen Guds röst och karaktär, väckte en längtan efter det profetiska.
Så småningom introducerade våra ledare oss för den helige Ande, nådegåvorna och att leva ett liv ledd av Anden. Det var fantastiskt att upptäcka nya dimensioner av tron, men det fanns också mycket jämförelse och avundsjuka runt det där. Hur mycket man än undervisar om att allt Guds verk är nåd är det ändå – tyvärr även i vuxen ålder – lätt att vi tänker att det beror på vår förtjänst och duglighet.
Hos oss var det nästan aldrig några profetior som förmedlades i en gudstjänst, aldrig någon som ställde sig upp och sa ”Så säger Herren”. Jag har inte upplevt, som en del andra, det tvingande i att ”detta är från Gud, hör och lyd”. Däremot var det så i Svenska kyrkan att få kom till tals i det officiella mötet och prästen hade fortfarande en upphöjd position. Vi hade dock en jättefin erkänt profetisk kvinna i församlingen, men då blev det som om den profetiska gåvan var ”tagen” och inget för oss andra att hoppas på.
Därför var det revolutionerade för mig när jag 1988 hamnade på ledarkonferens med John Wimber. Det sätt som han talade om, introducerade och praktiserade i den helige Andes kraft förändrade helt min förståelse av den helige Ande och hans verk. Det var naturligt, avslappnat, begripligt och samtidigt heligt och stort.
Då landade i mig begreppet ”alla kan, alla får”. Alla troende har fått den helige Ande, alla kan höra och alla får vara med och göra Guds rikes gärningar. Alla kan inte göra allt men alla får vara med. Det var början på en resa mot frihet i att vara den jag var och att få utforska det profetiska som jag alltid hade längtat efter.
Alla kommer att trampa i klaveret någon gång men Gud vill uppenbarligen att vi ska bruka gåvan.
— Karin Malmström
”Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir tröstade” (1 Kor 14:31). Där får vi smaka själva essensen av det profetiska – uppbyggelse och tröst – och ordet alla nämns tre gånger. Vilken församling säger nej till det? Vi behöver gåvan lika mycket i vår förvirrade tid som de första kristna behövde den i sin. Den gemenskap som undervisas och tröstas av Guds skrivna och profetiska ord står stark och hittar alltid en väg.
Som ledare har jag tillsammans med andra funderat mycket över hur vi kan ge utrymme åt det profetiska och samtidigt undvika missbruk. Och hur är det med ansvarsfrågan – vilket ansvar faller på Gud, på församlingen, den som delar och den som tar emot?
Först måste det förstås finnas en biblisk och sund undervisning om den helige Ande och nådegåvornas funktion. Jordnära och himmelsk på samma gång. Vi behöver skapa en kultur där det är okej att inte vara färdig och där misstag begås men förlåts. En plats att träna och tränas.
Där Guds Ande är verksam, där finns kärlek (Rom 5:5). Ju mer utrymme för Anden desto mer av acceptans och delad glädje. Det är nämligen lättare att förmedla en profetisk hälsning i en tillåtande miljö än motsatsen. Där finns både uppmuntran och förutsättning att korrigeras. Var ska annars människor få växa och mogna? Alla kommer att trampa i klaveret någon gång men Gud vill uppenbarligen att vi ska bruka gåvan.
Vi behöver göra upp med den beröringsskräck för det profetiska som uppkommit av eventuella tidigare misstag och i stället ta emot den lön som följer i dess spår – Jesu egen närvaro. För oss som står i församlingsledning i dag är det nödvändigt att inte stänga den dörren när vi som bäst behöver den.
[ Bengt Sjöberg: De "profetiska orden" skar som knivar i magen ]
Så att tillåta är ett viktigt ord. Att träna ett annat. Ett tredje är att inte tvinga. Alla kan bruka den profetiska gåvan men man måste inte. Allt som är tvingande är fjärran från Gud, eller hur?
Det gäller även när man har något att dela med någon annan. Hur viktigt man än tycker att ordet man fått är måste man respektera ett nej. Är det Gud har han fler möjligheter att tala, han är suverän. Han bekräftar på flera sätt.
Ett fjärde ord att nämna är tolkningsföreträde. Den som i situationen är mottagare är den som prövar tilltalet i sig, dess tolkning och tillämpning. Den inre kompassen, den helige Ande utgjuten i våra hjärtan är att lita på. Men är man på en mörk plats och kämpar med sin psykiska hälsa är det lämpligt att vara varsam både med att ge och ta emot tilltal. Så värnar vi både varandra och profetian.
Till sist: Bästa sättet att lära sig känna igen vad som är falskt är inte att lära sig hur alla förfalskningar ser ut utan att studera det äkta. Så åt oss fokusera på den äkta varan: Jesus, vår själs herde och vårdare, och hans röst.
[ Madeleine Wallgren: Profeter bör inte läsa in egen tolkning i budskap - bara förmedla dem ]
