Direkt missvisande att Dag Hammarskjöld skulle ha varit homosexuell

Julens storfilm Hammarskjöld, med Mikael Persbrandt i huvudrollen, har uppmärksammat den breda allmänheten på Dag Hammarskjöld. Han är den svensk som hittills innehaft det högsta internationella ämbetet någonsin. 1953 valdes han till rollen som Förenta nationernas generalsekreterare, då stormakterna betraktade honom som en lättstyrd tjänsteman.

Tvärtemot förväntningarna formade han sin roll och utförde sitt uppdrag med sådan skicklighet att han blev den som världens ledare kallade på närhelst någon kris dök upp. ”Låt Dag ta hand om det”, blev ett talesätt.

Men efter att ha sett den på det stora hela intressanta och sevärda filmen är det ändå något som skaver. Ett av filmens huvudteman är direkt missvisande, närmast en fantasi. Jag syftar på temat om Hammarskjölds förment undertryckta homosexualitet, som framställs som en förklaring till hans ensamhet. Flera anmälare av filmen har också poängterat att denna del av storyn är fiktiv.

Det finns ingen verklighetsgrund för tesen att Dag Hammarskjöld skulle ha varit homosexuell, vilket också flera forskare med djup kännedom om Hammarskjöld bekräftar. ”Ungdomsvännen Levin” har aldrig ens funnits.

Förvisso var Hammarskjöld under sin livstid utsatt för mer än en smutskastningskampanj på temat, av fiender, som ville undergräva förtroendet för honom i en tid då homosexualitet var ett allvarligt sedlighetsbrott i många länder. Att välja att leva ensam för att helhjärtat kunna ägna sig åt sitt arbete och sin livsuppgift tycks vara en tanke som är många fjärran.

I Henrik Berggrens bok Dag Hammarskjöld. Att bära världen tas frågan upp. Av personer i hans närhet beskrivs Hammarskjöld snarast som asexuell, ointresserad av sex. Berggren skriver: ”Många som spred rykten i FN-huset gjorde det av det gamla vanliga skälet: Det är spännande att skvallra om chefen. Inför det fåtal vänner som tog upp frågan (om homosexualitet) förklarade Dag att påståendena var grundlösa; han skulle aldrig ha tagit tjänsten som generalsekreterare om han haft en sårbar hemlighet av detta slaget, även om han hade svårt att förstå varför det skulle betraktas som skamligt.”

Det är trist att denna typ av desinformation målas upp som Hammarskjölds verkliga jag, då det är en vrångbild som inte osannolikt kan komma att fastna i allmänhetens medvetande. Själv kan jag tycka att hans liv och personlighet innehöll tillräckligt många fascinerande sidor att skildra, även utan att behöva ta till fantasier, inte minst under den aktuella, mest kritiska delen av Hammarskjölds gärning.

Ett av filmens huvudteman är direkt missvisande, närmast en fantasi.

—  Gudrun Brunegård

Jag vänder mig också mot filmens skildring av Hammarskjölds totala, ekande ensamhet. Många som befinner sig på den yttersta toppen upplever att man alltid sist och slutligen är ensam med de svåraste avvägningarna och besluten. Det skildrar flera texter i Hammarskjölds egen bok Vägmärken.

Men Dag Hammarskjöld inledde sin akademiska bana som litteratur- och språkvetare, innan han fördjupade sig i ekonomi- och juridikstudier. Det var inte utan anledning han fick efterträda sin far som ledamot av Svenska Akademien. Han hade ett rikt kulturellt liv och djupa vänskapsrelationer.

I sin våning i New York höll han återkommande middagar med kollegor och med kulturpersonligheter. Skådespelerskan Greta Garbo, författaren John Steinbeck och dramatikern W.H. Auden hörde till dem som Hammarskjöld umgicks med, och under den ödesdigra flygningen till Ndola ägnade han sig åt att översätta en bok av den israeliske filosofen Martin Buber, som han hade en personlig relation till.

[ Kravet: Tillsätt en sanningskommission om Dag Hammarskjölds död ]

Lösningen på den stora gåtan om vad, vem eller vilka som orsakade flygkraschen som avslutade Dag Hammarskjölds liv och femton andras med honom, väntar vi fortfarande på. FN har återupptagit utredningen och allt talar för att det var yttre faktorer som fick planet att störta.

Den tidigare amerikanske presidenten Harry Truman uttryckte att ”de” hade dödat Hammarskjöld. På en uppföljande fråga svarade han: ”Ni får dra era egna slutsatser.”

Hur Sverige hanterade frågan och slutligen lade sig i linje med de uppenbart partiska, koloniala nordrhodesiska utredarna – vilka redan från dagen efter kraschen drivit tesen att det var misstag av piloterna som förorsakat kraschen – det är en helt annan fråga som bör utredas i särskild ordning.

USA:s president John F Kennedy sa efter Dag Hammarskjölds död att han var den störste statsmannen i vår tid. Kongos representant i FN konstaterade att han ”dog på vår afrikanska mark, för fred i mitt land”.

Låt mig avslutningsvis citera USA:s dåvarande FN-ambassadör Adlai Stevenson: ”Minnet av denne man, mänsklig, bildad, omdömesgill, buren av en poetisk och filosofisk vision, lidelsefri – förutom en lidelse för förnuft och anständighet – blygsam och modig, detta minne kommer alltid att påminna oss om det bästa Förenta nationerna kan vara.”

[ Emma Audas: “Vägmärken var mitt första riktiga möte med kristen mystik” ]