I december avhandlades ämnet fosterdiagnostik i P1-programmet ”Kropp och själ”. Medverkade gjorde bland annat en läkare som berättade om fantastiska, livräddande operationer man kan utföra på ofödda barn, och barnmorskor med erfarenhet av de tester som syftar till att upptäcka kromosomavvikelser.
Fosterdiagnostik är ett hett omdebatterat ämne, som ofta varit på tapeten under det senaste decenniet, som en följd av medicintekniska framgångar på området. Kritiker, inte minst i kristna sammanhang, menar att sådana undersökningar inte bör bli rutin. De varnar för att vi går mot ett utrensningssamhälle där personer med funktionsnedsättningar får allt mindre plats, med exempel som Island och Danmark, där det nu är mycket ovanligt att barn med Downs syndrom föds.
Det är de selektiva aborterna som orsakar utrensningen, inte fosterdiagnostiken.
— Märta Astudillo Barrera
Jag delar farhågorna om ett sådant samhälle, men det är inte fosterdiagnostiken som orsakar detta. När det gäller invasiva prov som medför risk för fostret, som fostervattensprov, krävs det verkligen ett etiskt överläggande om risk kontra nytta med undersökningen, men de icke-invasiva proverna KUB och NIPT kan svårligen i sig ses som etiskt problematiska.
KUB, kombinerat ultraljud och biokemi, utvecklades i början av 2000-talet som ett sätt att avgöra i vilka fall fostervattensprov var påkallat. Metoden går ut på att man med ultraljud och blodprov tittar på ett antal så kallade mjuka markörer, som bredden på fostrets nackspalt och halterna av vissa hormon i moderns blod. Tillsammans med moderns ålder ger det en sannolikhetssiffra för kromosomavvikelse som varierar mellan >½ och 1/20 000.
KUB är fortfarande det som i första hand erbjuds blivande mödrar i de flesta regioner i Sverige, trots att det i dag är att betrakta som föråldrat. NIPT är en modernare metod som genom ett blodprov på modern analyserar foster-dna som ”läcker ut” i hennes blodbana.
Från vården framhåller man ofta att inte heller NIPT ger ett helt säkert svar, eftersom mutationer kan uppstå i moderkakan utan att barnet själv har en kromosomavvikelse, men säkerheten för NIPT anses vara runt 99 procent och resultatet är binärt: avvikelser funna eller inga avvikelser funna, vilket torde vara enklare att förhålla sig till än en sannolikhetssiffra.
Numera erbjuder de flesta regioner NIPT om KUB-testet visar på förhöjd risk (till exempel mer än 1/200 eller 1/1000, beroende på region), men det är på det hela svårt att förstå varför NIPT inte erbjuds som förstahandsval med tanke på den höga tillförlitligheten, särskilt med tanke på att NIPT kan utföras ett par veckor tidigare i graviditeten än KUB.
[ 46 kristna ledare: Människolivets värdighet har stegvis devalverats ]
Ett av skälen till att det inte blivit rutin i Sverige är sannolikt rädslan för en ”eugenisk” (det vill säga rashygienisk) vård där foster med avvikelser systematiskt aborteras. Det är standard i de avskräckande fallen Danmark och Island.
Det är naturligtvis lovvärt att vilja undvika en sådan utveckling, men då måste man kunna vara ärlig om vad det riktiga problemet är. Det är de selektiva aborterna som orsakar utrensningen, inte fosterdiagnostiken. Att ställa diagnos innan födseln kan tvärtom vara gynnsamt för barnet, eftersom vård för eventuella missbildningar kan planeras.
Att få besked om en avvikelse efter förlossningen ökar dessutom risken för förlossningsdepression och/eller att föräldrarna får en negativ upplevelse av den första tiden med barnet, vilket en diagnos under graviditeten kan förebygga.
Det finns ingen anledning för oss kristna som värnar om ofödda liv att på ett principiellt plan motsätta oss fosterdiagnostik som ett rutinerbjudande (som dock, precis som all mödravård, är frivillig).
Problemet är tillgången på abort och inte tekniska framsteg som gör det möjligt att få alltmer information om det väntande barnet. Eftersom det är tabu att ifrågasätta abort i Sverige, leder oron för ett kommande utrensningssamhälle till att många i stället är tveksamma till fosterdiagnostiken som sådan.
Oron är förståelig, men blir tyvärr felriktad. Det är inte rimligt att hålla fast vid föråldrade metoder för att de moderna blir ”för” bra. Den viktiga frågan att diskutera är fostrets människovärde och vår syn på människor med funktionsnedsättningar. Om fostret ses som en fullvärdig människa med självklar rätt till sitt liv oavsett eventuella genetiska avvikelser, blir inte diagnostiska undersökningar under graviditeten mer kontroversiella än de undersökningar som görs efter födseln vid misstanke om avvikelser.
