Katolsk sociallära är sällan ett hett ämne i samhällsdebatten, men på senare tid har potentialen i de över hundra år gamla doktrinerna lyfts fram i olika sammanhang. Med utgångspunkt i en människosyn som slår fast varje persons värde, beroende av gemenskap med andra och grundläggande rättigheter – såsom äganderätt – betonar samtidigt socialläran ansvaret för de mest utsatta och för det gemensamma bästa.
Uppsättningen idéer, som härrör från påve Leo den XIII:s encyklika Rerum novarum, låg delvis till grund för framväxten av kristdemokratiska partier i ett Europa som låg i ruiner efter andra världskriget.
Senare encyklikor har kompletterat idéerna med ambition om att kunna möta de utmaningar som fått fäste i samhället under olika tidsperioder, utifrån tanken att kyrkan kan ge vägledning till konkret handling för det gemensamma bästa.
Vi behöver en relationsrenässans i samhället - en samlad kamp mot ensamheten och för de små naturliga gemenskaperna som bygger samhällsgemenskap.
— Elisabet Lann
För de flesta kristdemokrater är det tydligt hur också dagens politik har sina rötter i den människosyn som betraktar varje person som unik och i behov av gemenskap, i omsorgen om de mest utsatta samtidigt med det tydliga försvaret av människans frihet och grundläggande rättigheter.
Därför är det intressant att flera socialdemokratiska röster vill göra gällande att det finns en ideologisk position ledig just här.
Socialdemokraterna har i sin pågående politikutveckling börjat tala om ”samhällsgemenskap” – som sedan länge är ett flitigt använt begrepp inom svensk kristdemokrati. För tankesmedjan Tiden skrev nyligen Joel Stade att ”Den svenska socialdemokratin och den katolska socialläran föddes samtidigt och som svar på samma sociala förhållanden. Kanske kan man säga att de konvergerat över tid. Det är påfallande hur politiska initiativ som vuxit fram genom socialdemokratins strävanden står i samklang med socialläran”.
Det är onekligen ett oväntat resonemang utifrån att den svenska socialdemokratin under hela välfärdsstatens framväxt, tvärtemot den katolska sociallärans grunder, verkat för en starkare stat och en alltmer oberoende människa – oberoende i den bemärkelsen att hon inte ska tro sig behöva andra människor.
Den statsindividualism som Socialdemokraterna i allra högsta grad medvetet har drivit fram under det förra seklet har också bidragit till ökad ensamhet – en sorts mycket skadlig social utsatthet. Dessutom ett annat beroende – nämligen i relation till det offentliga.
”Har den katolska socialläran någon betydelse för samtidens socialdemokrati?” frågar sig Stade vidare. ”För en socialdemokrati som gått långt i att göra liberalismens mål om individuell frigörelse till sitt mål erbjuds i socialläran ett slags korrektiv, en möjlighet att hitta tillbaka till en politik mer orienterad mot det gemensamma bästa”.
[ Josefin de Gregorio: Finns det goda politiska alternativ för mig som kristen? ]
Socialdemokratiska rösters nyfikna ideologiska sökande är intressant och fler politiska rörelser behöver nå insikten om att människan behöver andra människor och samhället är oändligt mycket större än det offentliga. Vi behöver en relationsrenässans i samhället – en samlad kamp mot ensamheten och för de små naturliga gemenskaperna som bygger samhällsgemenskap.
I podcasten ”Stora idéer” med idéhistorikern Sverker Sörlin behandlades under en av förra årets sista dagar frågan om varför ”alla” plötsligt pratar om katolsk sociallära.
Bland annat refereras Tage Erlanders kända Metalltal, som höll Sverige utanför den Europeiska gemenskapen i 30 år och där han varnar för Europas fyra K – kommunism, kapitalism, konservatism och just katolicism.
Idéer, sprungna ur den katolska socialläran, som spreds i Europa målades upp som ett hot, vilket motiverade dåtidens socialdemokrater att isolera sig i Europa och i stället driva fram en stark stat som bidrog till en stark ensamhet. Sörlin beskriver att detta har lett fram till ett empativacuum i politiken – att ingen politisk röst valt att företräda idéerna som förvaltats inom den katolska socialläran i Sverige.
Det är inte bara anmärkningsvärt att professor Sörlin avfärdar Kristdemokraternas roll och inflytande. Han väljer att helt ignorera de unika avtryck som svensk politiks främsta härförare för gemenskap faktiskt gör just nu i regeringsställning.
[ Trossamfund saknas helt i S samhällsanalys: ”Okunnigt och upprörande” ]
Aldrig har någon regering mer kraftfullt tagit upp kampen mot ensamheten. Listan på reformer och prioriteringar som syftar till att stärka föreningsliv, idéburna aktörer i välfärden, förebygga ensamhet och psykisk ohälsa, kan göras lång.
Det är kristdemokratiska förhandlingsframgångar. Var för sig framstår möjligen de enskilda initiativen som otillräckliga för att stärka gemenskapen i samhället. Men tillsammans skapar de en väv av sammanhållning – som utsträckta händer som greppar varandra.
Platsen för gemenskap är inte orörd mark på den svenska politiska kartan. Kristdemokraterna har under decennier förordat ett samhällsbygge där familjer, företag, föreningar och andra ges utrymme att vara med och bygga för det gemensamma bästa.
Behovet av gemenskap stärks av oron i världen. Att fler partier söker svar på samhällets utmaningar i kraften som finns i gemenskap mellan människor och kanske till och med i den katolska socialläran är därför välkommet!
