Mycket har sagts om pingströrelsen den senaste tiden, och inom rörelsen förs ett samtal om framtid och strukturer. Samtalet handlar delvis om att ”decentralisera” rörelsen och föra tillbaka initiativet till församlingarna. Det låter som något positivt, men många av oss som står i små församlingar är rädda att detta inte innebär att det är våra röster som kommer ljuda starkare, utan att de stora församlingarna tar ännu större plats.
När Pingst – Fria församlingar i samverkan bildades var ett av argumenten att stärka de små församlingarna. Det är dags att reflektera över om detta uppnåtts.
Pingst består av 431 församlingar. 365 av dem, 85 procent av antalet församlingar, har under 300 medlemmar. Trots detta domineras de gemensamma styrelserna av de tolv församlingar som har över 1000 medlemmar.
I de informella grupperna med stort inflytande, exempelvis ”referensgruppen” (den grupp av ledande pastorer föreståndaren för pingst utser att vara grupp för förankring och dialog, ett slags ”äldste” för hela rörelsen), saknas röster från dessa 85 procent helt.
Vid våra gemensamma konferenser, som utgör tillfällen för riktningsgivning, är det extremt sällsynt med predikanter från någon av 85 procent-församlingarna. Predikanterna hämtas ur en mycket liten krets, det är ofta samma namn som återkommer.
Församlingarna som tillhör de 85 procenten är ofta församlingar på mindre orter utanför storstäderna, där utmaningarna ser radikalt annorlunda ut. På de små orterna måste församlingen vara duktig på att bygga relationer till övriga samhället. Ofta är församlingarna viktiga sociala aktörer och de enda organisationer som har gratis barn- och ungdomsverksamhet. Medlemmar är engagerade i politik, skola och omsorg. Församlingens pastor blir igenkänd i matbutiken.
Ibland talar vi om församlingar under 300 som ”små”, men är de det? Medianstorleken på en svensk kommun är cirka 16 000 invånare, det innebär att det finns många pingstförsamlingar där långt över en procent av kommunens befolkning är medlemmar och en avsevärd andel ytterligare besöker församlingen och kyrkan under ett år. Det är en situation som de flesta stora församlingar i större städer borde avundas. Det är egentligen de små som är stora lokalt.
Om vi ska vinna hela landet, måste vi ge utrymme för fler röster.
— Manuel Henriquez, Emil Gillsberg och Daniel Holmgren
Det finns gott om mindre församlingar som växer, men de går under radarn. En församling på 150 medlemmar som stadigt växer med någon procent varje år uppmärksammas inte. Om den församlingen döper motsvarande tre procent av sin storlek varje år skulle den ändå inte komma med i årsbokens lista över församlingar som döpt.
Hillsong döper motsvarande tre procent och toppar listan. Församlingen i Säter med 87 medlemmar döpte fem under 2023 – något som motsvarar sex procent av medlemsantalet.
Pandemin lärde oss att de små församlingarnas resiliens är större än de storas. När reglerna omöjliggjorde större gudstjänster var de små församlingarna snabba att bygga på sina styrkor. Överallt i landet uppfanns verksamheter som anpassades efter reglerna och fortsatte att nå människor. När allt annat stängdes ner kunde små församlingar snabbt ställa om och effektivt prioritera gemenskap i mindre grupper. Något som redan var naturligt i de små sammanhangen.
De små församlingarna har länge varit pingströrelsens bästa plantskola för ledarskap. De stora församlingarna kan vittna om vilken tillgång det är när unga människor som tidigt blivit fostrade i ansvarstagande i den mindre församlingen kommer till den större staden för att studera.
Tittar man på de som bjuds som talare till våra gemensamma konferenser, hur våra styrelser ser ut och hur informella, inflytelserika grupper – som till exempel referensgruppen – är sammansatta är det svårt att förstå att detta är ledarskapet för en rörelse som till 85 procent består av mindre församlingar.
[ Bilden av kyrkan som oattraktiv krackelerar ]
Avsaknaden av röster från de mindre församlingarna är allvarlig. Den gör att rörelsens ledarskap inte får intryck och inspiration från mångfalden av de församlingar som år efter år bygger Guds rike på mindre orter. När de goda exemplen från mindre sammanhang lyser med sin frånvaro och perspektiven begränsas till stora församlingar i stora städer saknar merparten av församlingar någon att ta rygg på, inspireras av och lära av. Det lämnar de små församlingar som kämpar famlandes i mörkret.
Samtalet om decentralisering av Pingst behöver innebära att inflytandet breddas från att exklusivt ges till de stora församlingarna och borde därför landa i att rörelsens egentliga sammansättning avspeglas och växande förnyelsepräglade mindre församlingar också syns i:
- Sammansättningen av styrelser och referensgrupp.
- Våra utbildningssatsningar och fördelning av teamare och praktikanter.
- Urvalet av predikanter i våra gemensamma konferenser.
- Satsningar på forskning och projekt för att stärka innovation och ledarskap.
Storleken på församling är inte samma sak som betydelsen. En församling på 150 medlemmar som döper 4 personer per år i en kommun om 15 000 invånare påverkar sin ort minst lika mycket som församlingen på 1 500 som döper 40 i kommunen med 150 000. Det förra exemplet är inte ovanligt.
Vår rörelse behöver lyfta fram, lyssna till och inspireras av de berättelserna. Om vi ska vinna hela landet, måste vi ge utrymme för fler röster.
