Joel Stade (S) konstaterar att han och jag står i olika politiska traditioner och att det påverkar hur vi tolkar och förstår historien. Det är rimligt, men ingen ursäkt för att bespara sig besväret att formulera sakliga argument för den uppenbart svaga tesen om att socialdemokratin, mer än kristdemokratin, skulle ha verkat i andan av katolsk sociallära under efterkrigstiden.
Stade bjuder i stället på ett potpurri av referenser och tolkningar som, jag tror, ska göra gällande att Kristdemokraterna är dåliga förvaltare av katolsk sociallära.
Utan förekommen anledning beskriver Stade hur mitt parti bildades för 60 år sedan. Han tycks dock helt oförstående inför att de idéer som låg till grund för bildandet av Kristdemokraterna hämtats i samma urkund och värden som inspirerat de kristdemokratiska partierna på kontinenten.
Till skillnad från socialdemokratin har kristdemokratin alltid erkänt andra än de rent materialistiska värdena.
— Elisabet Lann
Ett av argumenten som anförs mot att KD influerats av katolsk sociallära är att flera encyklikor lyfter fram det allmännas ansvar för utbildning och hälsovård. Om Stade med det försöker insinuera att Kristdemokraterna någonsin ifrågasatt det allmännas ansvar för välfärden är det inte bara ohederligt, det saknar helt grund.
Att kristdemokratin välkomnar flera goda krafter till samhällsbygget är inte detsamma som att frånta det allmänna ansvaret som garant för utbildning och sjukvård till alla. Kristdemokraterna har alltid framhållit vikten av en trygg välfärd för alla – en välfärd att räkna med när vi behöver den som mest.
Med slängiga hänvisningar till några namn och utan att formulera ett enda sakligt argument hävdas att Kristdemokraterna är ett ”vanligt marknadsliberalt högerparti”. Ett påstående som, välvilligt tolkat, är okunnigt.
Den praktiska innebörden av social marknadsekonomi, som är ett begrepp som används inom kristdemokratin, är inte självklar. Men tydligt är att en helt oreglerad råkapitalism aldrig kan möta människans mest grundläggande behov och säkra de värden som bygger ett gott samhälle.
Att arbete borde beskattas lägre än abstrakta kapitalflöden som utan idé och moral skapar enorma rikedomar vore principiellt rätt. Även om det i en global ekonomi kan vara svårt att uppnå ett sådant ekonomiskt skifte förtjänar det att diskuteras.
Till skillnad från socialdemokratin har kristdemokratin alltid erkänt andra än de rent materialistiska värdena. Ett gott samhällsbygge kan inte enbart beskrivas i termer av BNP. De immateriella värden som skapas i gemenskaper i form av tillit, trygghet och tillhörighet och mellan människor i termer av kärlek, bekräftelse och fostran är av central betydelse för att kunna leva goda liv.
När Stade oavsiktligt dråpligt beskriver hur det socialdemokratiska folkhemmet också lade grunden för ett folkrörelsesamhälle, exemplifierat med det som då var statskyrkan, ABF och Unga Örnar, förs tankarna till en partirörelse som i samma anda som kinesiska kommunistpartiet säkerställer att varje människa är och förblir en statlig angelägenhet – en kugge i det stora partimaskineriet.
Till och med när hon går ut och dansar så gör hon det i partiets hägn – i Folkets hus eller parker. Detta är inte vad de flesta förknippar med ett levande och rikt civilsamhälle.
[ Läs tidigare inlägg | Joel Stade: KD har fjärmat sig från katolsk sociallära ]
I Stades replik utmålas lite oväntat ett motsatsförhållande mellan marknadsekonomi som modell och ett starkt socialt kapital som främjar tillit, stärker samhällskontrakten och bidrar till ett samhälle som håller samman. Tvärtemot vad som anförs i flera encyklikor som beskriver kapitalism och marknadsekonomi som förutsättningar för arbetstillfällen och välstånd. Samtidigt varnas det vid upprepade tillfällen för att flytta omsorgen om sin nästa till staten.
I encyklikan Centesimus annus från 1991 beskriver påven Johannes Paulus II hur allt fler länder väljer att utforma en välfärdsstat som ska omhänderta nöden i sina samhällen. Han varnar, med hänvisning till det inom kristdemokratin centrala begreppet subsidiaritetsprincipen, för att staten genom en sådan utveckling i alltför stor omfattning tränger undan andra aktörer i samhället.
" ... ett stort ont och orätt att tillskriva större och högre gemenskaper vad mindre och lägre gemenskaper kan utgöra”.
— Pius XI encyklika från 1931
”Genom att välfärdsstaten intervenerar direkt i det som är samhällets ansvar leder det till att mänsklig kraft förloras.” Vidare konstaterar han att ”Det tycks vara så att nöd bäst kan förstås och mötas av människor som lever nära och som kan agera som medmänniskor till den som drabbats av nöd”.
Liknande resonemang förs fram redan av Pius XI encyklika från 1931: ”… Precis som det är allvarligt fel att frånta enskilda vad de kan åstadkomma själva genom egna initiativ och egen handlingskraft och överlämna det åt samhället, så är det också en orättvisa, ett stort ont och orätt att tillskriva större och högre gemenskaper vad mindre och lägre gemenskaper kan utgöra”.
Att föreningsidrotten och idéburna organisationer med nuvarande regering ges en betydligt mer framskjuten roll och ökade anslag till arbetet med att bekämpa ohälsa, ensamhet och utanförskap är inte ett uttryck för en ”flirt med socialläran”. Tvärtom är det resultatet av att ett kristdemokratiskt parti sitter vid regeringsbordet.
