I vårt samhälle i dag upplever jag familjen som allt annat än central. Vårt driv att bli oberoende av varandra och klara oss själva tycks skapa mer osunda beroenden än sund självständighet. Jag vill påstå att vårt fokus på självförverkligande skapar hinder för enade familjer. Hur påverkar detta församlingens uppfattning av familjens betydelse?
Vi har både bra och dåliga erfarenheter av vår jordiska familj. Vissa har tappat tron på familjen och andra ser familjen som sin centrala trygghet här på jorden. Kan människors uppfattning av familjen, oavsett erfarenheter, upprättas genom att bli en del av Guds familj? Jag tror det, men detta kräver att vi som Guds folk lever som en familj.
I en familj ryms djupa relationer mellan åldrarna. I en familj finns en möjlighet till trygghet mellan generationerna. Ser vi det i våra sammanhang? Kan det vara så att gränserna vi drar mellan de olika åldersgrupperna, skapar mer otrygghet än trygghet?
Jag tror Gud bjuder in oss som hans familj att upptäcka hela familjen, mer än att bara vara med en del av den.
— Olivia Berg
Att leva som familj kräver tid och uppoffringar. Vårt land lider av en extrem fattigdom på tid. Tiden har blivit en stressfaktor i stället för en gåva. Kalendern har blivit något kravfyllt i stället för en hjälp. Gemenskap med vänner och familj har blivit något att försöka hinna med i vardagspusslet. Tänk om tid med vänner och familj inte bara är något att hinna med, utan något livsviktigt och djupare än vad vi kan förstå?
Jag tror Gud bjuder in oss som hans familj att upptäcka hela familjen, mer än att bara vara med en del av den. Fadern vill ge utrymme för sina barn, oavsett ålder, att mötas som ett hjärta och en själ.
När Jesus talar om hur vi ska visa kärlek till varandra, syftar det på en kärlek som denna världen inte kan ge, men som helige Ande kan låta flöda genom oss.
En kärlek som förvandlar, upprättar och helar. Jag tror att den kärlek Jesus talar om endast kan uppstå i relationer. Inte i bekantskaper, utan i innerliga och djupa relationer.
Om vi inte har någon relation med Jesus, kan vi då ta emot Herrens fostran eller ha möjlighet att se kärleken i Guds omsorgsfulla tillrättavisningar? Om vi inte har en relation med Jesus, sätter vi inte mer tro till vår egen prestation än till Guds hjälp? Existerar vår tro utan en djup relation med Jesus Kristus? Kan församlingen existera utan djupa relationer med varandra?
[ Lennarth Hambre: Kyrkor måste sluta vara ”hemliga klubben” ]
Som Guds familj lever vi utanför vår jordiska familj. Inte så att den biologiska familjen blir mindre viktig, utan familjen blir större genom en människas ja till Kristus. Kanske kan du få vara en andlig mamma eller en andlig pappa för någon att ta rygg på. Kanske kan du få vara en fadersgestalt eller en modersgestalt för någon utan föräldrar. Kanske kan du få vara en andlig syster eller en andlig bror till någon utan syskon.
Jag påstår inte att detta är en enkel ekvation att lösa. Men jag funderar på om detta är en uppgift att lösa, eller om det i stället är en gåva att ta emot och upptäcka? Guds familj är en gåva att upptäcka.
