De senaste åren har begreppet “evangelikal” diskuterats i såväl kristna som sekulära medier. Särskilt är det den amerikanska väljargruppen “vita evangelikaler” – en av Donald Trumps viktigaste supporterskaror – som stått i centrum för debatten.
Samtidigt finns det långt större grupper som under lång tid har betraktat sig som evangelikaler, men utan de laddningar som ordet har fått i USA. För dessa står evangelikal för en teologisk mellanposition: mellan fundamentalism och liberalteologi.
För att ringa in denna form av evangelikalism är det naturligt att knyta an till Lausannerörelsen. Just i år är det 50 år sedan den första kongressen för världsevangelisation arrangerades i schweiziska Lausanne. Initiativtagare till kongressen var Billy Graham, en av förgrundsgestalterna i den tidens evangelikala rörelse. Men den kännetecknades också av ledare från det globala Syd som gjorde betydelsefulla avtryck, däribland René Padilla och Samuel Escobar från Latinamerika. Totalt var cirka 4 000 personer från 150 olika länder på plats.
Det är avgörande att vi fortsatt utmanas av kallelsen att nå alla folk med evangeliet.
— Olof Edsinger och Göran Janzon
Men Lausanne 1974 blev betydelsefull inte bara för dem som var där. Kongressens anda av öppenhet, självrannsakan och vilja till samverkan banade väg för ett stort antal missionsinitiativ och strategiska samarbeten världen över.
Den mest kända frukten är den så kallade Lausannedeklarationen – på engelska Lausanne Covenant – som fick stort genomslag och som i backspegeln kan beskrivas som ett av den moderna kyrkohistoriens viktigaste dokument. Den formulerades av en arbetsgrupp under ledning av en annan av evangelikalismens ledargestalter, John Stott från den anglikanska kyrkan i England.
För oss som i Sverige, både genom Svenska evangeliska alliansen och dess föregångare Svenska Lausannekommittén, beskriver oss som evangelikaler är det i första hand denna samarbetsinriktade och internationella kristendomsförståelse vi identifierar oss med.
Även sanningspatoset och bibeltron är förstås viktiga ingredienser i detta. Det var trots allt mycket som stod på spel när processen bakom Lausanne 1974 sattes igång. Några år tidigare – det mytomspunna 1968 – var John Stott en av deltagarna på Kyrkornas världsråds generalförsamling i Uppsala.
I likhet med många andra reagerade han mot den dominerande teologiska inriktningen, där kyrkans uppdrag i världen definierades på ett ensidigt sätt i relation till materiella och sociopolitiska frågor, utan att visa motsvarande passion för att möta den andliga hungern hos de oevangeliserade miljonerna. Stott ansåg att mötet i och med detta misslyckades att leva under Skriftens auktoritet.
I den meningen var alltså Lausannerörelsen en reformationsrörelse. Den satte Jesus och bibelordet i centrum samtidigt som den gav förnyad energi till mission i hela världen – med en uttalad helhetssyn på uppdraget. Det är också mot den bakgrunden som deklarationens femton punkter ska läsas. Inte minst med formuleringar som dessa:
“Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv” (punkt 2).
“Vi hävdar att det finns endast en Frälsare och endast ett evangelium, fastän det finns en stor variation av evangelisatoriska uttryckssätt” (punkt 3).
“Fastän försoning mellan människor inte är detsamma som försoning med Gud, social handling inte detsamma som evangelisation och politisk frigörelse inte detsamma som frälsning, så erkänner vi dock att både evangelisati
on och socialt och politiskt engagemang tillhör vår kristna plikt” (punkt 5).
[ Fredrik Wenell: Hög tid att frigöra kidnappade begreppet ”evangelikal” ]
Den andra globala kongressen i Manila 1989 bekräftade denna grundhållning genom proklamationen “Hela kyrkan är kallad att förmedla hela evangeliet till hela världen”. 21 år senare skulle den tredje Lausannekongressen i Kapstaden tala om missionsuppdraget som “ett utflöde av Guds kärlek till oss och genom oss”.
De 4 200 deltagarna från 198 länder fick förnya sitt engagemang “för den herres skull vi älskar och för den världs skull vi tjänar i hans namn”.
Ett antal svenska samfund och missionsorganisationer har inspirerats av Lausannedeklarationen, och inte så få har inkorporerat den i sina grunddokument.
Men det 50-åriga arvet förpliktigar också inför framtiden. Värderar och håller vi som evangelikala kristna ännu fast vid de trossatser och missionsmål som Lausanne 1974 slog fast och som så många av oss andra anslöt oss till? Vi tror att det är avgörande för kyrkans och missionens framtid. Låt oss därför inte bara blicka tillbaka på en av 1900-talets viktigaste rörelser – utan också be om förnyad glöd för evangeliets och missionens sak.
Detta behöver inte vara detsamma som att återuppliva gamla former för mission. Däremot är det avgörande att vi fortsatt utmanas av kallelsen att nå alla folk med evangeliet. Den glöden behöver grundas i den helhetssyn på uppdraget som är Lausannerörelsens signum och inte ställa behoven i vårt eget land och i andra delar av världen mot varandra.
Låt oss därför samtala både med Herren och varandra om hur vi här och nu kan vara delaktiga i Guds kärleksuppdrag i världen. På olika sätt, med våra olika traditioner och betoningar – men gärna på Lausannedeklarationens missiologiska grund!
