Det finns inget behov av en domstol som inte gör sitt jobb. En domstol kostar trots allt pengar och rättvisan betjänas inte av en domstol som inte prövar mål sakligt, opartiskt och objektivt.
Förvisso sades det på Stockholms universitet på 1970- och 1980-talen att ryssarna hade lagar för syns skull, lagar som skulle få det att se ut som om det fanns rättvisa när allt som i verkligheten fanns var statens intressen – det vill säga raisons d´état.
Som bekant finns ingen reell chans vid överklagan av migrationsmål till Migrationsöverdomstolen. I bästa fall har 0,1 procent av alla som överklagar en chans. Resten, det vill säga 99,9 procent, nekas prövningstillstånd. Deras sak läses inte (i vart fall framgår det inte av dess beslut att rätten alls tagit sig tid att se vad det enskilda målet handlar om) och vi kan inte anta att en överklagan är läst utan tydliga tecken på att detta skett. Samtidigt har vi otaliga exempel på att domstolen gör summariska antaganden i direkt strid med innehållet i det enskilda överklagandet.
En domstol ska naturligtvis inte spela rättvis när så inte är fallet.
— Gabriel Donner
Innan prövningstillstånd infördes ändrades mellan 20–25 procent av alla domar i lägre instans, det vill säga: mellan 20–25 procent av alla domar bedömdes vara fel.
2008 förklarade UNHCR att i den mån man i ett beslut inte kan finna skäl som kan knytas till det enskilda fallet finns skäl att betvivla existensen av en granskning i sak. Med andra ord avfärdas överklaganden summariskt och utan beaktande av parts talan eftersom inga individualiserade skäl för nekad prövning ges.
Vi har således de facto en tvåinstansordning som ger sken av en tredje instans som rättsligen inte finns. I våra svenska förarbeten, Prop. 2004/05:131 (sidan 175), kan vi läsa att ”Begränsningar i överklaganderätten måste emellertid framstå som rimliga och får inte vara så långtgående att de gör själva överklaganderätten illusorisk eller meningslös”. Förarbetena är en svensk rättskälla, dock, en sådan som inte respekteras eller följs.
Denna uppdelning i rättskällor som respekteras och rättskällor som inte respekteras är olycklig och främmande för vår västerländska rättstradition. Det är nedbrytande för rättssäkerheten och tilltron till rättsväsendet att vi kommit hithän. Lag är till för att reglera samhället och det förutsätter att medborgarna respekterar reglerna men även att staten själv är underordnad lagen. Denna enkla grund har dock i dagens samhälle sina sprickor.
Vi vet till exempel att Europakonventionen avseende mänskliga rättigheter är en del av Europeisk unionsrätt (EU-rätten) och att vi i Sverige är bundna att behandla konventionen som tvingande lag. Fyra gånger om, senast 2016, har Sverige förklarat att alla åtnjuter mänskliga rättigheter, även asylsökanden, men aldrig har dessa rättigheter kränkts så frikostigt som efter 2016.
Kristna konvertiter som av artikel 9 skyddas i sin tro och trostillhörighet är fullständigt överkörda i godtyckliga prövningar av tro. Tron och den enskildas övertygelser bedöms av statstjänstemän som vare sig besitter sakkunskaperna eller personkännedomen medan alla som besitter sakkunskapen och känner personen summariskt avfärdas.
[ Svenskar censurerar sig om invandring och religion ]
Det står i praktiken Migrationsverket fritt att i domstol mena att kristna ljuger bara de får fler proselyter och mena att präster och pastorer säger vad som helst för att uppnå sina mål. Verkligheten är den att själavårdarna besitter en ämneskunskap och en personkännedom om konvertiten som en tjänsteman på Migrationsverket aldrig sakligt kan mäta sig med.
Men, denna kunskap som är så värdefull för en objektiv och opartisk prövning får aldrig visas medan verket får fritt säga vad som helst. Den enskilda konvertiten sätts således i ett svårt processuellt underläge. Visst blir “tron” skev när den ena sidan är belagd med munkavle och den andra sidan ogrundat kan påstå vad som helst. Detta är ordningen Migrationsöverdomstolen inte vill ta i.
Europadomstolen betonade i Monnell & Morris v. England att varje domstol har en nödvändig plikt och skyldighet att ge en rättvis process, och i Helle v. Finland förklarade domstolen att en domstol inte får antaga att lägre instans skulle ha rätt. En objektiv och opartisk prövning måste utgå från att även den enskilda svagare parten kan ha rätt.
I Latournerie v. Frankrike förklarade Europadomstolen att ett beslut om prövningstillstånd måste vara opartisk och objektiv vilket ett summariskt nekande aldrig kan göra anspråk på.
En illusorisk domstolsinstans sätter Sverige i skamvrån. Det finns alltså ingen anledning att ha kvar denna skugga till domstol, vilket Migrationsöverdomstolen i praktiken är. En domstol ska naturligtvis inte spela rättvis när så inte är fallet. En domstol ska visa rättvisa. I en demokrati ska också rättvisan vara transparent.
[ Pastorer upprörda när politiker manar kristna sluta döpa asylsökande ]
