Kanske är det så att jag, Øyvind Tholvsen och Katrina Simonsson har gett oss ut i en fråga som Guds församling aldrig kommer nå konsensus kring. Eventuellt inte heller behöver nå konsensus kring? Nämligen frågan om vilket eller vilka av alla goda arbeten den lokala församlingen bör prioritera.
Som verksamhetsledare för Pingst ung är mitt svar givetvis att det är frågorna som gäller den unga generationen. Deras plats i församlingsbygget, vår vilja att lyssna till dem och möjligheterna de har till inflytande i sitt sammanhang. För den som har andra frågor på hjärtat är det klart att prioriteringen är en annan – och det är väl helt i sin ordning?
Gud har lagt olika frågor på våra hjärtan, olika kallelser över våra liv och givetvis skulle vi kunna debattera frågorna om prioritering i församling tills Jesus kommer tillbaka. I denna djungel av viktiga frågor ska pastorer, föreståndare och församlingsledare försöka navigera. Vad som dock är glädjande är att vi tre som gett replik på varandra i just den här samtalsrundan ändå är tämligen överens om vad som behöver få vara viktigast bland allt det viktiga.
Det jag, Tholvsen och Simonsson är rörande överens om är att varje lokal församlings främsta fokus bör vara att nå nya människor. Att det vi som församlingar finns till för är nästa person som ska få möta och komma till tro på Jesus. Jag välkomnar Simonssons resonemang som sätter fingret på att hela församlingskroppen kan och behöver vara engagerad i detta uppdrag. Kanske att livssituation, ålder och andra aspekter av livet behöver få påverka hur det rent praktiskt ser ut – men varken yngre eller äldre behöver känna sig utanför när det kommer till församlingens främsta uppdrag.
Tholvsen fortsätter i sin replik dock att betona det där med ”främst vuxna” och argumenterar med statistik för att det i svensk kontext tycks vara så att vi också döper många i vuxen ålder. Han utmanar oss att se möjligheten till växande barn- och ungdomsgrupper genom vuxna som kommer till tro och tar med sig sina barn.
Givetvis är både och den bästa hållningen när det kommer till navigering bland allt det där som är viktigt för Guds församling.
— Gustaf Nyström
Jag vidhåller, likt Simonsson, att barn- och ungdomsverksamhet kan vara den lokala församlingens bästa evangelisationsmedel och att vinsterna med en tongivande ung generation i kyrkan är så stora, att jag ställer mig frågande till Tholvsens betoning kring just vuxna.
Men jag välkomnar såklart alla strategier för att nå växande barn- och ungdomsgrupper. Inte främst för församlingens vinster i det, även om jag tror att de är många, men för varje barn och ungdoms framtid. För att fler av alla dem som växer upp i vårt samhälle i dag ska få göra det med en relation till sin skapare och med det stöd som en tro på Jesus kan få betyda, under barndomen och hela livet.
Att vi inte är helt överens vilken åldersgrupp man primärt ska satsa på kan jag ha överseende med, vi är ju överens om att uppdraget att nå nya människor måste vara det viktigaste för varje församling.
[ Läs tidigare inlägg | Øyvind Tholvsen: Gå inte till kyrkan för barnens skull ]
Tholvsen har en poäng i sin uppmaning att inte gå till kyrkan för sina barns skull. Samtidigt kan man vända på argumentationen. I ett sammanhang där jag funnits med fanns det föräldrar som lämnade av sina tonåringar på söndagsgudstjänst i kyrkan för att sedan själva passa på att träna, storhandla eller ha tvättstugan. Och då pratar vi inte om föräldrar som inte var troende utan som var uppvuxna i församlingen.
Uppenbart är att de inte tyckte gudstjänsten var tillräckligt bra eller viktig för sin egen skull. Det är klart att det hade varit en bra idé om de valt att gå på gudstjänst för sina barns skull. För att, likt det Tholvsen uppmanar till, visa sina barn vad som är viktigt.
När man som församlingsledning funderar över olika beslut ställer man sig frågan: Vad säger Bibeln om detta? Säger Jesus något i den här frågan? Jag menar att Jesus är allt annat än otydlig i det här fallet.
I Matteusevangeliet läser vi i början av kapitel 18 om när lärjungarna frågar Jesus vem som är störst i himmelriket. Jesus kallar då till sig ett barn, ställer det mitt ibland dem och säger de välkända orden om att vi behöver omvända oss och bli som ett barn för att komma in i himmelriket. Att den som ödmjukar sig som ett barn är den största i himmelriket och att den som tar emot ett barn, tar emot Jesus själv.
Detta bibelställe, tillsammans med flera (exempelvis 5 Mos 6:7, Mark 10:14, 1 Tim 4:12) berättar för oss att den unga generationen verkligen ligger på Guds hjärta. Det här menar jag kan få vara en tydlig uppmaning till varje pastor, föreståndare och församlingsledare nästa gång samtalet kretsar kring församlingens inriktning, verksamhet, ekonomi och prioritering.
Sällan eller aldrig tror jag att evangelisation i olika åldersgrupper behöver stå emot varandra. Vi tänker så ofta svartvitt, att det är antingen eller. Givetvis är både och den bästa hållningen när det kommer till navigering bland allt det där som är viktigt för Guds församling. Men om situationen uppstår att vi behöver prioritera och välja, låt det vara tydligt var Pingst står: På den unga generationens sida.
