Gabriel Donner har självfallet rätt till sin uppfattning att Migrationsöverdomstolen är illusorisk, men hans argument för detta vilar inte på saklig grund.
Det vanliga domstolsförfarandet i Sverige när någon är missnöjd med ett myndighetsbeslut är att det överklagas till en förvaltningsrätt och därefter eventuellt till en kammarrätt, som ger prövningstillstånd om den anser att förvaltningsrätten har dömt fel.
Som en sista instans finns Högsta förvaltningsdomstolen som, i likhet med många andra högsta domstolsinstanser i demokratiska rättsstater, har till främsta uppgift att skapa prejudikat som vägleder de lägre instanserna. Dess primära uppgift är inte att nagelfara och rätta eventuellt felaktiga domar från lägre instanser.
En prövning av förvaltningsmål i endast två instanser är inte heller ovanligt i en europeisk kontext.
— Peder Liljeqvist
Inom just migrationsområdet har lagstiftaren bestämt att instanskedjan ska vara kortare. Det betyder att Kammarrätten i Stockholm, i egenskap av Migrationsöverdomstol, har att axla den roll som vanligen faller på Högsta förvaltningsdomstolen.
En följd av detta är att Migrationsöverdomstolen som sista instans inte har ett demokratiskt mandat att ge prövningstillstånd på grund av att Migrationsverket och en migrationsdomstol kan ha gjort en tveksam eller felaktig bevisvärdering i ett enskilt fall.
Detta är anledningen till att relativt få överklagade mål får prövningstillstånd och det är ett medvetet politiskt ställningstagande som inte gör vare sig rättssäkerheten eller Migrationsöverdomstolen illusorisk. En prövning av förvaltningsmål i endast två instanser är inte heller ovanligt i en europeisk kontext.
Gabriel Donner har som alla andra rätt till sin uppfattning om hur det står till med det svenska rättssystemet inom migrationsområdet, men hur man än ser på det så gör Migrationsöverdomstolen precis det jobb som i demokratisk ordning har bestämts av Sveriges riksdag.
[ Läs tidigare inlägg | Gabriel Donner: Avskaffa Migrationsdomstolen! ]
