I en debattartikel i Dagen väcker Alf Kåre Strindberg frågor kring de många bibelöversättningar som numera finns på svenska. Strindberg ser detta som ett problem. För det första menar han att ”mängden av bibelöversättningar motverkar sitt syfte i församlingarna”. För det andra hävdar han att ”det blir svårare att hävda Bibelns auktoritet med denna splittrande mångfald av alla utgåvor”.
Artikeln väcker flera intressanta frågor. Jag skulle dock vilja vända på perspektiven: mångfalden av bibelöversättningar är inte ett problem utan en tillgång.
Kristna har i alla tider velat översätta Bibelns texter till sitt eget språk. Tidigt kom Nya testamentets texter att översättas till bland annat syriska, koptiska, etiopiska och latin. Man var mån om att göra Guds ord tillgängligt för sitt eget sammanhang.
Frågan är alltså inte vilken bibelöversättning som har störst auktoritet utan om vi är beredda att ställa oss under det tilltal som Gud ger genom sitt ord.
— Mikael Tellbe
Men att översätta en text till ett annat språk är en inte helt okomplicerad uppgift. Hur ska man översätta? För vem ska man översätta? Svårighetsgraden ökar ju äldre skriften är. Hur ska antika ord och tankar översättas för moderna läsare utan att förvränga det ursprungliga budskapet?
I dag finns det runt tjugo olika översättningar av Nya testamentet på svenska. Är det ett problem? Det skulle naturligtvis kunna vara så om man vill hävda att det endast finns ett korrekt sätt att översätta texten på. Men så är det naturligtvis inte.
Det finns många sätt att översätta på, ofta beroende på om man vill ligga så nära grundspråket som möjligt eller om man vill vara så begriplig som möjligt på målspråket. Längs den här skalan kan man sedan lägga de olika översättningarna.
Närmast grundspråket ligger svenska översättningar som till exempel 1883 års översättning eller Åkessons översättning (så kallade litterala översättningar). De översättningar som försöker ligga närmast målspråkets uttrycks- och talesätt är översättningar som Levande Bibeln eller The Message (så kallade parafraser). Däremellan kan man hitta de flesta andra översättningar, till exempel Bibel 2000, Svenska folkbibeln och NuBibeln (så kallade idiomatiska översättningar).
Det finns alltså inte bara ett sätt att återge en helig text, det finns flera. Och de allra flesta svenska bibelöversättningar av i dag är bra översättningar. De har bara olika målgrupper och ideal för hur texten bör förmedlas på svenska.
Visst kan det skapa förvirring när man märker att olika översättningar har återgett en och samma text på olika sätt. Särskilt om man i ett och samma gudstjänstsammanhang ständigt växlar mellan den bibelöversättning som utgör utgångspunkten för förkunnelsen.
Men för den enskilda läsningen och studier kan de olika översättningarna väcka nyfikenhet om varför översättningarna skiljer sig åt. Det kan i sin tur kan leda till en fördjupad reflektion kring textens innehåll och innebörd.
Det som är mer problematiskt är Strindbergs påstående att mångfalden av bibelöversättningar underminerar Bibelns auktoritet. Detta väcker frågan om Bibelns auktoritet verkligen sitter i en viss skriven text. Är det så att det finns bibelöversättningar som är mer auktoritativa än andra? Är till exempel Bibel 2000 mer Guds ord än Svenska folkbibeln, eller vice versa? Eller innehåller en litteral översättning mer av Guds ord än en något friare översättning?
Den centrala frågan är hur vi definierar ”Guds ord”. För de tidiga kristna var inte uttrycket ”Guds ord” primärt kopplat till en text utan till ett tilltal. När Hebreerbrevets författare säger att ”Guds ord är levande och verksamt” (Heb 4:12) syftar inte denne i sammanhanget enbart på en gammaltestamentlig text utan på en text som tolkats genom Jesus Kristus och som tilltalar läsarna i nuet.
Samma sak tycks Paulus mena när han säger: ”Därför tackar vi också ständigt Gud för att ni lyssnade till Guds ord i vår predikan och tog emot det, inte som ett människoord utan som vad det verkligen är: Guds ord, som också visar sin kraft hos er troende.” (1 Thess 2:12)
Guds ord är inte fastfruset i en text utan det porlar fram som ett levande tilltal. Auktoriteten sitter alltså inte i en viss översättning utan i det att den som läser och lyssnar förhåller sig till Bibeln som ett ord från Gud och tar det till sig för att leva efter det.
Frågan är alltså inte vilken bibelöversättning som har störst auktoritet utan om vi är beredda att ställa oss under det tilltal som Gud ger genom sitt ord. Med andra ord, det räcker inte med att vi säger att Bibeln är Guds ord – Bibeln måste också få bli ett ord från Gud i våra liv.
Om drygt två år kommer det att finnas ytterligare en bibelöversättning på svenska, lagom till 500-årsjubileet av den första svenska bibelöversättningen. Då ska nämligen Nya testamentet 2026 vara klart.
Det ska ses som en tillgång. Då kommer det svenska språket att berikas av ytterligare en översättning – och ytterligare en möjlighet att i en ny och fräsch språkdräkt få lyssna till det ord som förmår att förnya och förvandla våra liv.
[ Simon Holst | Risken med att endast läsa fragment av Bibeln: Du blir ett enkelt byte för fienden ]
