I år uppmärksammas att Lausannedeklarationen funnits i 50 år. Olof Edsinger och Göran Janzon frågar om vi håller fast vid dess trossatser. Personligen skulle jag svara ett klart ja, men med vissa reservationer.
Själva deklarationen skrevs 1974 men rörelsen fortsatte. Texten från mötet i Kapstaden, 2010, visar att när kristen tro formuleras behöver den vara både förankrad och föränderlig. Under de 36 år som gått mellan de båda mötena hade kyrkans expansion och globalisering fortsatt. Därför är det särskilt viktigt, som Edsinger och Janzon skriver, att när vi ser bakåt görs det för att få riktning framåt.
Samtiden sätter alltid spår i trons uttryck. Så var det verkligen i det tidiga 1970-talet. Fyra parallella förlopp var synliga i Sverige. Den breda ekumeniska utvecklingen var påtaglig med kyrkornas världsråds möte 1968 i Uppsala som höjdpunkt. Påverkat av detta, men också med egna drivkrafter, fanns en dröm om frikyrklig ekumenik och samgående mellan olika samfund.
Det ekumeniska samtalet kryddades av Jesusrörelsen och den karismatiska väckelsen som på svensk mark satte stark färg på det ekumeniska mötet G72 i Göteborg. Till detta kommer de evangelikala initiativen att skapa ett teologiskt utrymme mellan liberalism och fundamentalism med Lausannedeklarationen som det tydligaste uttrycket.
Nu har det gått 50 år sedan mötet i Lausanne där deklarationen formulerades och antogs. Vår värld har genomgått mycket stora förändringar där det mesta har blivit bättre för väldigt många, om än inte för alla. För den globala kyrkans del har expansionen fortsatt och det gäller främst i globala syd och inte minst i Afrika. Kristendomen har förändrats på många sätt, men de två kanske tydligaste trenderna är den ökade globaliseringen och den växande pingst-karismatiska rörelsen.
Globaliseringen innebär att kristendomens primära tillväxt sker i globala syd men också att förbättrad kommunikation gör att teologiska betoningar och kyrkliga uttryck snabbt kan spridas. Världen har på detta sätt blivit mindre och vi lever alla i en sorts ”global village” (global by).
Pentekostaliseringen innebär att det främst är olika typer av pingstkarismatiska grupper som växer inom den kristna kyrkan, men också att betoningen på karismatik och erfarenheter ökar. Trons förankring har på detta sätt blivit mer expressiv och erfarenhetsbaserad.
I ljuset av förändringar i både samhället och kyrkan behöver vi föra välgrundade samtal om teologiska förändringar med bibehållen förankring i Bibelns auktoritet.
— Ulrik Josefsson
Även om mycket av situationen har förändrats menar jag att utgångspunkterna i Lausannedeklarationen har fortsatt giltighet. En sådan giltighet behöver förankras i de historiska dokumenten och övertygelserna men också förnyas. Den behöver formuleras och gestaltas i den tid som är nu.
När det görs handlar det mindre om att hålla fast vid deklarationens formuleringar och mer om att värna dess riktning och intention. För mig handlar det om att värna och vidareutveckla det som skulle kunna kallas klassisk väckelsekristendom som tar globaliseringen och pentekostaliseringen på allvar. Låt mig lyfta tre områden.
1. Bibeln är avgörande i Lausannerörelsen, både synen på den och bruket av den. Deklarationen talar om Bibelns ”gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv.”
Samtidigt som formuleringen tydligt slår fast Bibelns inspiration och auktoritet öppnar den för en dialog om vad texten faktiskt påstår. I ljuset av förändringar i både samhället och kyrkan behöver vi föra välgrundade samtal om teologiska förändringar med bibehållen förankring i Bibelns auktoritet.
2. Frälsning är ett annat område som Lausannerörelsen betonar. I linje med klassisk väckelsekristendom håller man fast vid att Jesus ”är den ende medlaren mellan Gud och människan. Det finns inget annat namn genom vilket vi kan bli frälsta.”
I en tid då människan gärna ser sig som yttersta auktoritet och där terapeutiska självhjäpsmodeller florerar utmanar talet om Jesus som ende frälsare. Detta behöver befästas genom att peka på den teologiska grunden men också på livsförvandlande erfarenheter.
3. Mission är ytterligare ett av Lausannedeklarationens betonade områden som också förstärks genom de efterföljande mötena i Manilla och Kapstaden. Lausannerörelsens huvudfokus är just att förkunna och gestalta evangeliet. Det talas om att evangelisation och samhällsengagemang måste hållas samman, att evangeliet ska formuleras på ett relevant sätt i alla kulturer.
Det som genomsyrar hela texten är att utbreda gudsriket och sprida evangelium. Det betonas att detta uppdrag gäller hela kyrkan, att det är nödvändigt och brådskande. Därför är det inte förvånande att hela deklarationen avslutas med att man med Gud och varandra ”lovar att bedja, planera och arbeta tillsammans för hela världens evangelisering”.
Sverige och världen behöver kristna och församlingar som är förankrade i den teologiska grund som formulerades i Lausanne men som också är framåtlutade för att göra evangeliet tillgängligt och mottaget i dagens värld. För detta vill jag verka genom att utbilda, träna och forma ledare i en nutida Lausanneanda.
[ Fredrik Wenell: Det behövs mer förståelse för religion i Sverige, inte mindre ]
