Steven Crossons ledare om att det är dags att begrava Freud gjorde mig nyfiken på vad han menar att vi ska begrava. Texten hamnar i den bland oss kliniker förlegade (och tröttsamma) dikotomin mellan psykodynamisk terapi (PDT) och kognitiv beteendeterapi (KBT). Det må vara hänt. Men det är anmärkningsvärt att Crosson påstår att terapeutisk praktik som vilar på psykodynamisk grund är farlig (?) genom exempel på en tolkning av autistisk problematik som inte varit gällande sedan decennier.
Det är dessutom lite oklart om det är psykoterapi eller själavård som avses, vilket i sammanhanget är betydelsefullt att skilja åt. Som kliniker och lärare i psykoterapi kan jag inte låta dylika felaktigheter stå oemotsagda eftersom det kan få konsekvenser både för den enskilda kämpande människan, och för förtroendet för själavård och terapi på kristen grund generellt.
[ Steven Crosson: Dags att begrava Freud - även för kyrkan ]
I den psykodynamiska terapin arbetar man utifrån tidigare erfarenheters betydelse för individens sätt att handla och reagera i nuet. Inom kognitiv beteendeterapi utgår man från teorier om inlärning och betingning. Från att PDT under större delen av 1900-talet varit helt dominerande som individualterapeutisk behandling, så har den i dag hamnat i skuggan av KBT.
Detta beror till största delen på att KBT tidigt beforskades och därmed fick ett försprång när Socialstyrelsens riktlinjer togs fram. I dag har forskningen även inom PDT kommit ikapp, varför man inom psykoterapiforskningen helt har släppt polariseringen mellan terapiformerna. Det har nämligen visat sig att slutresultaten blir ungefär desamma oavsett vilken av de olika teorierna man lutar sig mot och detta helt enkelt för att människor är olika. Det spelar större roll hur skickligt terapeuten kan använda sig av sina terapeutiska verktyg, än vilken teori de emanerar ur.
Därför vinnlägger sig dagens psykoterapiutbildningar om att rusta terapeuter inom metoder som bygger både på KBT och PDT, samt kunskaper inom både epigenetik och neurobiologi.
Psykoterapi är ett hantverk där man som terapeut i hög grad använder sig av sig själv som redskap och där det är lätt att gå vilse. Beroendet och sårbarheten i den asymmetriska relationen är stor. Mycket kan gå fel och går även fel ibland. Då är det en trygghet för båda parter om terapeuten har en erkänd utbildning som grund.
I Sverige är psykoterapeutyrket ett legitimationsyrke och en skyddad titel enligt lag. Det innebär att man lyder under Socialstyrelsens kontroll och att den behandling som bedrivs har sin grund i forskning och beprövad erfarenhet, oavsett om den sker inom kyrkans ramar eller inom vården.
Redan före Sigmund Freud fanns det stora tänkare som upptäckte att det omedvetna får sekundära kompensationsyttringar som tar sig uttryck på oväntade och ibland oönskade sätt i vårt inre. En av dem var Paulus.
— Helen Västberg
Det är alltså inte upp till kyrkan (vilka det nu är) att avgöra om Freud eller motsvarande är relevant eller inte, utan det avgörs i andra forum. Det finns många goda exempel där troende psykoterapeuter integrerar den kristna berättelsen i sin professionella praktik. Men syftet med den terapeutiska processen förändras inte för det. Själavården däremot är en angelägenhet för kyrkan, eftersom dess syfte är att stödja människans andliga och psykiska utveckling utifrån den kristna tron. Dessa två praktiker borde samverka mer, men aldrig sammanblandas.
Nyligen deltog jag i en utbildningsdag arrangerad av ”Nätverket för kristet samtalsstöd för par och familj” som Dagen skrivit om. James Furrow, fil dr i psykologi, föreläste för oss om emotionellt fokuserad terapi (EFT) med integration av kristen tro. Furrow påminde oss initialt om den forskning psykoanalytikern John Bowlby bedrev på krigsbarnen i London, om anknytningens betydelse för mänsklig växt och mognad. Den forskningen ledde därefter fram till det vi i dag kallar anknytningsteorin, som en mängd terapimetoder och teorier har sin grund i och som syftar till att få syn på hur våra känslor påverkar våra relationer genom livet. Så också EFT.
John Bowlby är ett bra exempel på en psykoanalytiker med rötter i Freuds teorier, som omprövade och utvecklade dem utifrån sin och andras empiriska forskning och med det bidragit med avgörande kunskaper inom utvecklingspsykologin. Det finns många fler.
[ Parterapeuterna: Kristna par ber till Gud i stället för att söka hjälp ]
Redan före Sigmund Freud fanns det stora tänkare som upptäckte att det omedvetna får sekundära kompensationsyttringar som tar sig uttryck på oväntade och ibland oönskade sätt i vårt inre. En av dem var Paulus som konstaterar att ”det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag” (Rom 7). Även Jesus talar till lärjungarnas ”omedvetna” sidor och motstånd när han talar i liknelser, inte minst när det gäller hans egen död.
Psykodynamisk praktik bör givetvis granskas och utvärderas som all vård och behandling. Men respektfullt och på ett sätt som gör den rättvisa och utan förvanskningar som riskerar att spä på olyckliga fördomar mot vård som faktiskt hjälper människor.
