Pingst är ”fria församlingar i samverkan” och består till 85 procent av församlingar under 300 medlemmar – vi är de små församlingarnas samfund. Det borde betyda en samverkan på lika villkor, där storleken på församling inte ensamt borde vara avgörande för inflytande på det gemensamma.
I sin replik på vår första debattartikel skriver Pelle Hörnmark och Richard Svensson också att det vore ”beklagligt om måttstocken för delaktighet, inflytande och påverkan avgörs av en församlings storlek.” Ändå ser det de facto ut så, att i såväl formella som informella grupper av nationellt ledarskap är dominansen från stora församlingar massiv, medan mindre församlingars representation inte på långt när motsvarar andelen församlingar i rörelsen.
Som exempel kan nämnas Styrelsen för Pingst där åtta av tolv ledamöter kommer från församlingar med över 1000 medlemmar, tre av dessa kommer från samma stora församling.
De församlingar vi kallar ”små” är ofta såväl andelsmässigt större lokalt som mer välförankrade i samhället än de flesta större församlingar. Pastorerna i mindre församlingar arbetar inte sällan ensamma, men med många ideellt engagerade ledare.
De mindre samhällena kräver en verksamhet som är bredare och mer mångfaldig för att nå hela samhället. De ekonomiska och tekniska resurserna är begränsade. Pastorsrollen är därför radikalt annorlunda än i de stora församlingarna och kräver att pastorn odlar en bred kompetens.
Under pandemin har vi som pastorer i små församlingar sett hur kyrkokultur och struktur tvingats förändras. Små församlingars flexibilitet och förmåga att snabbt anpassa sig har blivit avgörande för vår tillväxt.
Därför är det bekymmersamt att samtalet om små församlingar fort hamnar i hur samfundet eller de stora församlingarna ska ”hjälpa och stötta” de små. Vår erfarenhet är att det inte främst är ”hjälp” de små församlingarna behöver, utan inspiration från goda exempel och föredömen. Man behöver erfarenhetsutbyte för att ha någon att ta rygg på. Då behöver små församlingar som lyckas synliggöras och lyftas fram.
Pastorsrollen är därför radikalt annorlunda än i de stora församlingarna och kräver att pastorn odlar en bred kompetens.
— Manuel Henriquez, Emil Gillsberg och Daniel Holmgren
Vi välkomnar därför initiativ för ledarskapsutbildningar, men önskar att de då skulle handla mer om erfarenhetsutbyte än att pastorer i stora församlingar undervisar oss små.
Trots många befintliga initiativ är brist på ekonomiska resurser ett hinder. Därför föreslår vi att samfundet omfördelar sina inkomster från kyrkoavgiften på ett mer effektivt sätt: Att 100 procent av kyrkoavgiften från medlemmar i församlingar med färre än 200 medlemmar skulle gå tillbaka till dessa församlingar. Det skulle möjliggöra fler lokala insatser.
För de församlingar som har över 200 medlemmar skulle fördelningen mellan samfund/församling kunna skiftas till 60/40 i stället för dagens 70/30. Om detta kombineras med att de stora ökar sitt givande från kyrkoavgiften skulle detta ge mer resurser till de mindre församlingarna.
Vi ser också behovet av strukturella förändringar. Ledarskapet är viktigt, därför tror vi att en rörelse som pingströrelsen, med över 100 års historia, behöver ett brett förankrat ledarskap. Bemyndigande av ledare, både i stora och små församlingar, är avgörande.
Därför föreslår vi att även referensgrupper, regionledare och processledare väljs för perioder av 4–8 år, precis som för föreståndaren, med begränsning av möjligheten till återkommande omval. Valet av dessa ledare bör inte utgå från församlingsstorlek eller förtroende hos föreståndaren ensam, utan såväl nomineringen som tillsättandet bör underkastas en prövning av förtroendet bland de pastorer och församlingar som dessa ledare ska leda.
Denna förändring, både vad gäller mandatperioder och tillsättningsprocedur, skulle synliggöra och bemyndiga ledare i mindre församlingar och därmed öka mångfalden och legitimiteten. Det nationella ledarskapet skulle exponeras för fler röster som underlättar att fatta kloka beslut för att hjälpa alla församlingar att lyckas.
Ytterligare två grupper som skulle behöva synliggöras är församlingsplanterare och nysvenskar. Vi har sett hur våra församlingar har berikats av migrationen. I dag består pingströrelsen av cirka 30 procent nysvenskar, samtidigt som de migrantförsamlingar vi sett växa fram inte hittar en självklar plats i vår rörelse.
Rörelsen har de senaste decennierna höjt ambitionen att plantera nya församlingar, men det finns alltjämt stora orter där befintliga församlingar motsätter sig nyplanteringar. Vi bör synliggöra och inkludera även migrantförsamlingar och församlingsplanteringar i våra konferenser och ledarskapsutbildningar samt i alla nyckelroller inom vår rörelse för att främja en mångfaldig och inkluderande gemenskap.
Vi tror på en djärv och innovativ rörelse som inte hålls tillbaka av gamla kulturer och strukturer, utan drivs framåt av en längtan att nå längre än tidigare generationer. En rörelse med växande församlingar i hela landet. Låt oss arbeta för en starkare och mer dynamisk pingströrelse!
[ Läs tidigare inlägg | En stöttande kultur finns i Pingst - men behöver förädlas ]
