Häromveckan skulle jag köpa tre äpplen i vår livsmedelsbutik. Vågen som skriver ut prislapparna som behövs för självskanning fungerade inte. Det var inget större problem, det finns flera vågar, men på vägen ut nämnde jag det till en av personalen. Jag blev osäker på hur det landade, så jag skyndade mig att säga att jag inte var ute efter att klaga utan ville visa att jag bryr mig. Så tror jag det ofta är. Om det man bryr sig är det svårt att håll tyst.
I en ledare den 6 mars påminde Dagens opinionsredaktör Frida Park om den gamla leken ”finn fem fel” och använde den för att belysa den attityd som yttrar sig i att man söker fel och därmed riskerar lägga sordin på engagemang och entusiasm. I vilken mån den leken blivit ”kyrkans paradgren”, som Park skrev, vet jag inte, men jag uppskattar hennes påpekande och efterlysning om att något behöver göras.
Hur och när vi säger saker till varandra spelar stor roll. Jag har varit med om att utvärdera en gudstjänst direkt efteråt. Även om man följer en given mall och försöker vara konstruktiv är det svårt rent praktiskt och dessutom är medverkande lätt sårbara just efter en gudstjänst. Men där en liknande rutin fungerar kan det bidra med ett forum för utvärdering dit man kan vända sig.
Lika mycket som de som klagar behöver tänka till, måste den som tar emot klagan göra det.
— Bengt Svensson
När jag läst ledaren kom jag att tänka på ett klagomål i den första kyrkan. Det fanns mycket att hantera. Att icke-judar skulle få vara med i församlingen över huvud taget var inte självklart. Församlingar växte snabbt och hur skulle man hinna med allt och alla? Och fördelningen av allt det man hade gemensamt öppnade ju för både upplevd och verklig orättvisa.
Vid en sådan tid ”då lärjungarnas antalet ständigt växte” (Apg 6:1ff) kände de grekisktalande judarna sig förfördelade genom att deras änkor missgynnades i församlingens utspisning. Och man klagade! De tolv kunde ha klippt av frågan. I stället lyssnade man och inkluderade gruppen som klagat i lösningen. De bemyndigade de grekisktalande judarna att bland dem själva forma en grupp att ansvara för utdelningen. Kriteriet skulle vara personer ”som har gott anseende och är fyllda av ande och vishet”. Man valde följaktligen sju personer med grekiska namn och gav dem sitt förtroende. Säkerligen fick de tillgång till församlingens gemensamma kassa.
Församlingen jag tillhör har en vision som inkluderar att bygga gemenskap med hemkänsla. Det är till exempel bara mina närmaste som utan omsvep kan fråga: Vad menade du med det där?
Frågan ger mig en bitterljuv blandad känsla av obehag och tacksamhet. Någon som älskar mig ställer den frågan för att ge mig chans till förändring och gör det av omsorg om vårt gemensamma liv. Hemma är ”felsökandet” en viktig del i omsorgen om varandra – för att allt ska fungera bättre.
I sin andaktsbok med texter från The Message kommenterar pastorn Tomas Sjödin ett utdrag ur Jakobsbrevet om prövningar och svårigheter och skriver att ”vårt sätt att hantera problemen skapar eller smular vår trovärdighet.” Lika mycket som de som klagar behöver tänka till, måste den som tar emot klagan göra det – och välja hur man tar emot den.
Direkt efter berättelsen om de grekiska änkorna läser vi att församlingen växte rejält, med tillägget att ”även en stor mängd präster började omfatta tron.” Prästerna visste hur svårt det kan vara att leda Guds folk och när de såg hur den första församlingen hanterade klagomål blev många övertygade och anslöt sig till församlingen.
Det speglade en struktur där man visste vem man kunde vända sig till och en kultur som kunde ta emot klagomål på ett konstruktivt sätt.
Tänk om vi kunde ta udden av ”finn fem fel” genom att oftare tacka för synpunkter, lyssna, utvärdera och med det säkerligen förbättra sådant vi kanske inte sett annars. Förr talade man om döda vinklar på bilarnas backspeglar. Det är ibland bra med folk i baksätet som ser sådant föraren kanske missat.
[ Nima Motallebzadeh: Bara troendedöpta medlemmar bör ha tillträde till nattvarden ]
