Det gläder oss att Ulrik Josefsson (19/3) tar upp vår inbjudan i artikeln om Lausannedeklarationen (5/3) till fortsatt samtal om ”hur vi här och nu kan vara delaktiga i Guds kärleksuppdrag i världen”. Det är ett viktigt samtal. Och vi instämmer helt i Ulrik Josefssons slutkläm: ”Sverige och världen behöver kristna och församlingar som är förankrade i den teologiska grund som formulerades i Lausanne men som också är framåtlutade för att göra evangeliet tillgängligt och mottaget i dagens värld.”
Just detta har varit den fortsatta Lausannerörelsens signum. Utöver de globala kongresserna har ett stort antal konsultationer hållits där man på deklarationens grund har gått i närkamp med såväl praktiska och strategiska som teologiska frågor som varit brännande i samtiden. Inte minst det mer omfattande dokumentet Kapstadsöverenskommelsen från 2010 avspeglar hur Lausannerörelsen har fördjupat och förnyat den missionssyn som Lausannedeklarationen uttrycker.
Men en sådan ”framåtlutad” hållning behöver vara, som Josefsson skriver, förankrad i den teologiska grund som formulerades i Lausanne. De tre grundläggande kännetecknen för vad han kallar ”klassisk väckelsekristendom” – förtroendet för bibelordet, betoningen av Jesus som enda vägen till frälsning och den brådskande utmaningen att förkunna och gestalta evangeliet – är centrala i deklarationen och just det vi avsåg med beteckningen ”trossatser”. Dessa är bärande i den grundsyn på vilken en fortsatt kontextualisering måste bygga.
Vi konstaterar att om det är något som har kännetecknat den fortsatta Lausannerörelsen är det just dess vilja att lyssna in och låta sig präglas av det globala Syd.
— Olof Edsinger och Göran Janzon
Vi noterar att Josefsson på ett särskilt sätt vill lyfta fram globaliseringen och tillväxten av den pingstkarismatiska rörelsen under de gångna 50 åren. Och vi konstaterar att om det är något som har kännetecknat den fortsatta Lausannerörelsen är det just dess vilja att lyssna in och låta sig präglas av det globala Syd. Det har lett till att rörelsen i dag är mer representativ för den globala evangeliska kristenheten.
Vi konstaterar också att Lausannedeklarationen inte tydligt tar ställning i synen på pingstkarismatisk förståelse av Andens dop och Andens gåvor. Om den hade gjort det, åt ena eller andra hållet, hade den knappast kunnat få en sådan stark ekumenisk ställning.
Men å andra sidan bör alla pentekostala kristna kunna skriva under på formuleringarna i deklarationens fjortonde punkt: ”Världsvid evangelisation blir en realistisk möjlighet endast när den helige Ande förnyar församlingen i sanning och visdom, tro och helighet, kärlek och kraft. Vi uppmanar därför alla kristna att bedja att Guds suveräne Ande må besöka oss i en sådan väckelse att Andens frukter blir synliga i allt Guds folk och att alla Andens gåvor berikar Kristi kropp. Endast då kommer hela Kristi församling att bli ett brukbart redskap i Guds händer, så att hela jorden kan höra hans röst.”
De pentekostala inslagen har förstärkts successivt, särskilt från och med den globala kongressen i Manila 1989. Nu uppfattas de som en naturlig del av ”Lausannefamiljen” både i olika länder och internationellt.
På en punkt skulle vi dock vilja påstå att pentekostaliseringen, som Josefsson beskriver, rymmer en fortsatt spänning i förhållande till en klassiskt evangelikal förståelse. Han skriver att ”trons förankring har på detta sätt blivit mer expressiv och erfarenhetsbaserad”.
John Stott, en av huvudföreträdarna inom Lausannerörelsen för en evangelikal teologi, skulle nog här säga att förankringen alltid bör förläggas i det objektiva – Ordet och löftena – och att erfarenheterna därför ska ses som en ”krydda” eller en bekräftelse av de teologiska övertygelserna, snarare än som förankringspunkter i sin egen rätt. Här finns ämne för ett fortsatt samtal, även inom Lausannerörelsen.
Om vi som avslutning blickar fram emot den fjärde globala Lausannekongress som i september arrangeras i Seoul, kan vi konstatera att man där fortsätter i god Lausanneanda. Förmiddagarnas bibelstudier kommer att utgå ifrån Apostlagärningarna och eftermiddagarna kommer att ge utrymme för seminarier kring 25 olika teman, som var för sig berör konkreta utmaningar för församlingen i vår egen samtid.
Processen före, under och efter kongressen beskrivs av ledningen som ”polycentrisk” (många centra – från alla till alla) och har fyra gemensamma mål: evangeliet till varje person; lärjungatränande församlingar för varje folkslag och plats; Kristuslika ledare för varje kyrka och sektor samt gudsrikesinflytande på varje del av samhället.
Vi gläds åt den delegation av svenskar från olika delar av kristenheten som kommer att delta i kongressen, och vår bön är att de ska föra med sig impulser som är av stort värde även för de svenska samfundens och församlingarnas arbete. Allt för att – som Kapstadsöverenskommelsen uttrycker det – kunna ”vittna om Jesus Kristus och allt han lärde bland alla folk, i alla delar av samhället och på idéernas område”.
[ Läs tidigare inlägg | Ulrik Josefsson: Sverige behöver kristna som är förankrade och framåtlutade ]
