Debatt

Det pågår en massiv nedmontering av det samhälle vi byggt tillsammans

POLITIK. Företrädare för regeringen/SD talar ofta om att de vill genomföra ett paradigmskifte. Men är det detta skifte vi vill ha? skriver Claes Göran Ydrefors och Lennart Renöfält.

I Sverige sker just nu en massiv nedmontering av statens stöd till det samhälle vi byggt upp under mycket lång tid med ett stort engagemang från olika delar av civilsamhället. I detta bygge har inte minst kyrkor/församlingar och enskilda kristna varit aktiva vilket bland annat lett till skydd och stöd till de utsatta, engagemang för bildning och utbildning, ett bistånd på 1 procent av BNP med fokus på fattigdomsbekämpning och stöd till demokrati.

Det är ett samhällsbygge som byggt på värderingar inspirerade av kristen tro. Värderingar präglade av generositet och med omsorg om utsatta människor i såväl vårt samhälle som för människor långt borta och för dem som flyr från förtryck.

Vad händer nu? Vi ser flera mycket oroande och tydliga exempel.

Det är som om allt detta – byggt och utvecklat under så många år – inte betyder något längre.

—  Claes Göran Ydrefors och Lennart Renöfält

Biståndet. Först slopades informationsbidraget som gav organisationer inom civilsamhället som var engagerade i biståndsarbete resurser för att informera allmänheten och delta i debatt om biståndsfrågor. Nu kommer den rösten att kraftigt försvagas.

Nu har dessutom Sida, på uppdrag av regeringen/SD, beslutat att säga upp avtalen med samtliga partnerorganisationer som förmedlar utvecklingsbistånd till civilsamhället i andra länder. Det gäller bland annat det arbete som sker via PMU, Diakonia och Act Svenska kyrkan. Kompetens, kunskap och mängder av långsiktiga relationer till kyrkor och civilsamhälle i utsatta och fattiga miljöer raseras.

Bildning. Folkhögskolan och studiecirkeln är två juveler i svensk tradition som bidrar till att bygga det goda samhället. För en tid sedan fattades beslut om en kraftig minskning av stödet till folkbildning i Sverige.

I en tid av stor invandring har studieförbunden tagit ett stort ansvar för att skapa platser för undervisning i svenska, liksom mötesplatser för integration. Det är som om allt detta – byggt och utvecklat under så många år – inte betyder något längre när nu regeringen/SD genom sina beslut satt folkbildningen på svältkur.

Räds regeringens företrädare detta grundläggande att människor kommer samman för att samtala och reflektera över såväl sin egen som hela samhällets livssituation?

Fredsarbete. Nu har Sverige gått med i Nato och enorma resurser satsas på upprustning. Samtidigt drar regeringen/SD in stödet till 18 fredsorganisationer som under årtionden fått stöd för att bedriva forskning, informationsverksamhet och opinionsbildning.

Varför? Är det – återigen – ett medvetet försök att stoppa kritiska röster och ett folkligt engagemang för fred?

Klimatet. Under årtionden har samfunden haft ett starkt engagemang för omsorgen om Guds skapelse. Nu har vi fått en klimatpolitik som döms ut av en samlad forskarkår och av statens egna kontrollorgan.

Beslut som behöver fattas nu skjuts på framtiden. Avsaknaden av en fungerande klimatpolitik riskerar att döda hoppet om en värdig framtid för våra barn och barnbarn.

Nämnas kan också diskussionerna om att införa en ”angiverilag” som riktar sig mot flyktingar. Ytterligare ett exempel är förändringen av presstödet som tystar många viktiga röster. Dessutom en ambition att ”bädda in” SST (Myndigheten för stöd till trossamfunden) i en annan myndighet – återigen en åtgärd för att osynliggöra viktiga delar av civilsamhället. Det som kan tyckas som en harmlös administrativ manöver betyder så mycket mer.

Företrädare för regeringen/SD talar ofta om att de vill genomföra ett paradigmskifte. Ordet var ett nyckelord då den nya regeringen trädde till. Men är det detta skifte vi vill ha? Gagnar detta det svenska samhällsbygget?

Vi behöver se hela bilden av det som sker och vi menar att den helheten är mycket oroande. Det är uppenbart att den politik som förs, alla de förändringar som görs, får som effekt att civilsamhället trängs undan, debatt undviks, färre röster hörs och demokratin försvagas.

Människor – långt borta och nära – med stora behov lämnas åt sitt öde. Vi kan inte dra någon annan slutsats än att det är precis det regeringen/SD önskar. Det är lätt att bryta ner, mycket svårare att bygga upp.

Vad gör vi? Finns det några politiker kvar i regeringspartierna L och KD som delar de värderingar som deras företrädare bidragit med i samhällsbygget? Hur reagerar vi som kristna, som församlingar och samfund, när så många av de sammanhang som vi är och har varit djupt engagerade i för att bygga upp nu attackeras och raseras? Var finns samfundsledarna? Var finns Sveriges kristna råd? När höjer vi våra röster och säger stopp?

Nu närmar vi oss ett EU-val. I EU behöver vi representeras av politiker som värnar den ”svenska modellen” med ett starkt engagemang från civilsamhället. Vi behöver representanter som bland annat ser till att EU kan vara den politiska kraft i världen som driver på för en vetenskapligt grundad klimat och miljöpolitik.

Vi tror på detta viktiga ”vi” som civilsamhället är ett uttryck för. Vi är många som är beredda att ge viktiga och helt avgörande bidrag då samhället fortsatt ska byggas – med en kompetens som inte ens staten förfogar över.

Fler artiklar för dig