Regeringen har nämnt både religiösa minoriteter och religionsfriheten i två av Sveriges strategier för globalt utvecklingsarbete, dels i strategin för stöd till civila samhället, dels i strategin för mänskliga rättigheter och demokrati.
Det är mycket glädjande att, som Yusuf Aydin och Gudrun Brunegård skriver, religionsfrihet nu även lyfts in i regeringens strategi för Mellanöstern och Nordafrika (MENA). På Svenska missionsrådet (SMR) har vi välkomnat dessa skrivningar och ser fram emot fler i samma riktning.
Att ökade krav på religionsfrihet, likväl som demokrati, nu också knyts ihop med svensk politik för utrikeshandel är ett behov vi lyft under flera år. Inte minst i relation till Indien där flertalet religiösa minoriteter förföljs och diskrimineras samtidigt som landet är en viktig svensk handelspartner.
Tyvärr innebär regeringens reformagenda att Sida bryter alla ingångna avtal vilket gör att vår fortsatta finansiering är mycket osäker.
— Debattörerna
Nu återstår frågan om hur en hållbar implementering av religionsfrihetsarbete kopplat till strategierna ska se ut i praktiken? Aydin och Brunegård lyfter diplomatiska påtryckningar som det främsta verktyget, men det är bara en början. SMR:s medlemsorganisationer har i decennier påtalat UD:s och Sidas behov av rejäla kunskapslyft rörande religionsfrihet och religiös läskunnighet. Om strategierna leder till att dessa myndigheter nu agerar för att möta det behovet är det oerhört välkommet, men om arbetet med religionsfrihet ska vara långsiktigt hållbart i praktiken räcker det inte med en sådan kunskapshöjning.
Strategierna anger att det svenska utvecklingssamarbetet ska ha en bred lokal förankring. Detta kräver att det svenska trosbaserade civilsamhället inkluderas i arbetet. Särskilt då det handlar om det mycket långsiktiga arbetet med religionsfrihetsfrågor i komplexa och konfliktdrabbade regioner.
SMR-nätverket har i 15 års tid fokuserat särskilt på religionsfrihetsfrågor. Vi kapacitetsutvecklar organisationer och utbildar såväl diplomater på EU-nivå som representanter för gräsrotsrörelser globalt. Genom långsiktigt arbete bygger vi relationer med trossamfund, religiösa ledare och lokala civilsamhällesaktörer. Vi lär oss från och tillsammans med våra partner. Att vi själva är civilsamhällesorganisationer och trossamfund bygger tillit.
I MENA bidrar vi till ökad vilja till religiös mångfald bland unga. Vårt arbete i regionen innebär att utbildningar nu hålls för interreligiösa grupper där kristna och muslimska religiösa ledare, män och kvinnor, deltar. Det är unikt i sitt nationella sammanhang. I norra Irak samarbetar vi med lokala organisationer och kyrkor vilka möjliggör för kristna, yazidier och andra minoriteter att bo kvar trots olika former av förtryck.
I samverkan tar vi fram praktiska utbildningar, metoder och verktyg för förändringsarbete. Via www.forb-learning.org har vi utbildat religionsfrihetstränare i ett 50-tal länder. En organisation i Myanmar använder vårt material för att bygga samhällets motståndskraft mot regeringens försök till religiös splittring. Under pågående inbördeskrig lyfter de religionsfrihetsarbete som en nyckel till fred.
Ett muslimskt kvinnonätverk i Kenya som arbetar för lika behandling i shariadomstolar vill använda våra resurser för att förändra attityder hos religiösa ledare. Religionsfrihetsarbete är lika mycket en fråga om jämställdhet som om förföljda religiösa grupper, och suget efter kunskap, färdigheter och praktiska verktyg är stort.
Allt detta möjliggör för människor som lever i mycket svåra kontexter av konflikt och förföljelse att arbeta med religionsfrihet på ett konfliktkänsligt sätt, integrerat med utvecklingssamarbete. Vi vet vad som krävs för att både bygga kunskap och förändra värderingar så att religionsfrihet ses som en rättighet för alla, inte bara den egna gruppen eller könet.
Brunegård och Aydin betonar hur prioriteringen av religionsfrihet i strategierna hör ihop med reformagendan för biståndet. Ändå är det denna agenda och Sidas tolkning av den som nu utgör det största hotet mot SMR:s arbete med just religionsfrihet. Här behöver politikerna snabbt leverera lösningar som inte utesluter den expertis, och framför allt de tillitsfulla relationer som byggts upp på området. Annars riskerar strategiernas skrivningar att eka tomt.
[ ”En katastrof” när Sida lägger om biståndet – drabbar kristna aktörer ]
För vi håller med Brunegård och Aydin. Det är vår skyldighet att göra allt som står i vår makt för att garantera åtnjutandet av religionsfriheten och andra grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, både i Sverige och i implementeringen av svensk utrikes- och biståndspolitik.
Vi kommer att fortsätta leverera på detta, bara förutsättningarna att arbeta vidare ges. Tyvärr innebär regeringens reformagenda att Sida bryter alla ingångna avtal vilket gör att vår fortsatta finansiering är mycket osäker. Den expertis vi byggt upp och kan dela med oss av till UD, Sida och politiska beslutsfattare riskerar därmed att gå förlorad.
Charlotta Norrby, generalsekreterare, SMR
Gerard Willemsen, internationell chef Equmeniakyrkan
Gunilla Ikponmwosa, rådgivare mänskliga rättigheter Equmeniakyrkan
Josephine Sundqvist, generalsekreterare Läkarmissionen
Katherine Cash, rådgivare religionsfrihet, SMR
Kerstin Oderhem, missionsföreståndare Evangeliska fosterlandsstiftelsen
Kristina Patring, rådgivare religionsfrihet, SMR
Stefan Östman, projekthandläggare, Evangeliska frikyrkan
