Med stort intresse har jag läst Steven Crossons ledare om att begrava Freuds teorier, likaså replikerna från Helén Västberg och Peter Ankarberg. Det är ett viktigt tema som Crosson tar upp eftersom det berör även våra kristna sammanhang. För hur ser vi i kyrkan på människan och terapin när vi brottas med oss själva och livet?
Även jag är legitimerad psykolog men arbetar sedan tio år med ledar- och medarbetarutveckling och har fått en viss distans till det kliniska terapiarbetet. Jag är utbildad i både den psykodynamiska traditionen och i kognitiv beteendeterapi och har under några år arbetat utifrån båda terapimetoderna. Och precis som Helena Västberg och Peter Ankarberg på flera sätt framhåller så tror även jag att olika terapier passar för olika situationer och personer, samt att det ofta är terapeutens skicklighet som slutligen avgör utfallet
Men jag frågar mig också om inte de psykodynamiska och till och med psykoanalytiska idétraditionerna, med Freud i spetsen, just i kristna sammanhang fortfarande lever kvar som något slags ideal för själavård och terapi.
Jag har genom åren noterat att evidensbaserade KBT-verktyg sällan, om ens någonsin, nämns och verkar praktiseras inom kyrkliga kontexter.
— Charlotte Råwall
Jag har genom åren noterat att evidensbaserade KBT-verktyg sällan, om ens någonsin, nämns och verkar praktiseras inom kyrkliga kontexter. Exempelvis förefaller de från psykoanalysen hämtade begreppen ”det omedvetna” och ”försvar” mer använda än ”automatiska tankar” och ”undvikanden”, som är några av kärnbegreppen i den kognitiva beteendeterapin.
Ibland undrar jag om vi fortfarande när en föreställning om att lösningen på de flesta psykiska problem står att finna i utforskandet av vårt förflutna i syfte att förstå vad som omedvetet styr oss; att själva insikten ska leda till befrielse. I en sådan process riskerar terapeuten att bli en ganska upphöjd figur eftersom han eller hon genom sina tolkningar kan ge svaren på frågan: ”Varför är jag som jag är?”
Det kan vara mycket svårt att ifrågasätta en psykodynamisk terapi eftersom själva invändningen kan förklaras som ett ”motstånd” hos klienten. Detta kan härledas till Freuds syn på människan och den roll som terapeuten (eller prästen, pastorn, själavårdaren eller diakonen?) får i mötet med den hjälpsökande. Och jag anser att Freuds människosyn inte rimmar med den Gud ger oss.
Samtidigt håller jag med Västberg om att i takt med forskningsresultat som bekräftar nyare varianter av psykodynamisk terapi som verksamma har både kampen och skillnaderna mellan dessa och andra terapiinriktningar till viss del avtagit. Men debatten som pågått de senaste decennierna har varit välgörande eftersom den sannolikt bidragit till att rensa bort icke verksamma terapiformer och skyndat på frammejslandet av mer effektiva.
Frågan är om detta samtal ens har börjat i kyrkans värld? Jag är rädd för att vi här fortfarande utgår ifrån att målet för terapeutisk verksamhet är att ge den hjälpsökande insikt. Det är mycket viktigt att reflektera över och förankra sig i sin historia, men om det blir huvudfokus i själavård och psykologisk behandling behöver vi tänka om och framför allt lära oss mer.
För ibland kan strävan efter svaren på våra varför-frågor hindra oss ifrån att använda kraften till hur vi med Guds hjälp kan leva som Jesus efterföljare här och nu, utifrån de förutsättningar vi fått och de sår vi bär med oss.
[ Efter år av mobbning: Frid blev en känsla Estelle aldrig upplevt ]
Det var befriande för mig att lämna den psykodynamiska idétraditionen när jag arbetade som klinisk psykolog. Inom KBT är det inte nödvändigt att få svar på varför vi är som vi är för att utvecklas eller må bättre. Det blev en vila att omfamna sanningen om oss som obeskrivligt komplex och att det bara är Herren själv som känner den till fullo.
Det stämde med min erfarenhet av mig själv och andra människor som älskade och ofullkomliga syndare, och med hur vi likt Adam och Eva fortsätter att gömma oss och undvika det långsiktigt goda till förmån för det kortsiktigt enkla men destruktiva.
När jag använde kognitiv beteendeterapi fick jag tillsammans med klienterna systematiskt utforska det här undvikandet och hitta strategier för att ta steg i en ny riktning, i stället för att fokusera på tolkningar av livsberättelser.
Det var också förlösande att ingen behövde bli av med oönskade känslor för att nå förändring. Vi kunde arbeta ifrån ett annat håll: efter samtal om riktning och mål kunde klienten prova att agera på sätt som var förenligt med hans eller hennes värderingar (även om rädslan initialt sa ett högljutt ”Nej!!”) och upptäcka att önskvärda känslor växte fram efter hand.
Den kognitiva beteendeterapin hjälpte oss att ”acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd att inse skillnaden.”
Lidande människor ska erbjudas en terapi som hjälper och den psykodynamiska varianten ska erbjudas om den verkligen gör det. Men även i kristna sammanhang är det nu dags att lämna psykoanalysens idéer bakom oss och anamma enbart evidensbaserade terapiformer.
Jag hoppas att vi från och med nu kommer att hämta metoder och verktyg från andra auktoriteter än Freud i mötet med människor som längtar efter förändring.
