Måste det till ett kyrkorum med symboler för att vi ska kunna möta med det heliga? Under mina år som svensk församlingsplanterare och utlandsmissionär har jag inte saknat de avskilda och helgade kyrkorummen, utsmyckade med sina olika symboler. Den delen av Kristi kropp som jag relaterar till i den muslimska, hinduiska och buddistiska delen av vår värld, saknar uppenbarligen inte heller detta, då ingen av de missionssatsningar jag varit med på de senaste tre decennierna har försiggått i några avskilda kyrkorum med symboler.
Jag har inte sett en enda ikon, ljusbärare eller ett altare i varken Bangladesh eller Guinea. Men jag har sett tusentals människor ta emot Jesus, bli fyllda av den Helige Ande och massor av nya församlingar blivit till. De flesta församlingsplanteringar i Sverige samlas inte heller i avskilda kyrkorum.
Utifrån denna livserfarenhet var det minst sagt intressant att få ta del av åsikterna som Lars Adaktusson lyfte i sin kolumn i Dagen (10 april) om riskerna med att kyrkor blir konferens- och konsertlokaler. Frågan ställdes om vi ser värdet med ett avskilt och helgat kyrkorum och att en central dimension går förlorad när kyrkorummet inte längre bär på symboler. Jag inser med ens att vi i svensk frikyrklighet tänker ganska olika om vad som är heligt.
[ Lars Adaktusson: När kyrkor blir konsertlokaler riskerar det heliga gå förlorat ]
I min utbildning för drygt 30 år sedan till missionär vid evangelist Aril Edvardsens Missionsinstitut i Norge läste vi kyrkohistoria. Protestantismens uppkomst, och senare i förlängningen även våra svenska frikyrkorörelsers uppkomst, skedde huvudsakligen som en stark reaktion mot just det sakrala och det religiösa användandet av såväl symbolik som helgade gudstjänstlokaler och synen på prästämbetet.
Det är inte så konstigt. Många med mig kan inte se i Bibeln att de religiösa symbolerna, riterna eller kyrkorummet har sin upprinnelse i det nya förbundets uppenbarelse eller praxis. Det omnämns inte som något Jesus har bett oss att syssla med. Före år 240 efter Kristus finns det inga tecken på några specifika kyrkobyggnader. Däremot finns det i Apostlagärningarna och breven 13 hänvisningar om i vilka privata hem som församlingarna samlades i.
Beundran och vördnad inför kyrkorummen är inte en främst andlig upplevelse utan en sentimental och religiös sådan.
— Rickard Lundgren
Beundran och vördnad inför kyrkorummen är inte en främst andlig upplevelse utan en sentimental och religiös sådan. Den kan förvisso frigöra lite extra dopamin i hjärnan men vi bedrar oss själva när vi blandar ihop det med Guds närvaro. Gud är inte beroende av utsmyckade kyrkorum. Hur skulle den förföljda kyrkan klara sig annars? De kan inte söka heligheten i katedraler och öppna kyrkorum.
Det finns en risk att en religiös drivkraft gör att vi hellre söker de sakrala tingen som medlare, i stället för att vända oss direkt till Honom själv. Med tiden blir det till tradition. Då får det inte längre ifrågasättas. Och så har det blivit till hjälpmedel som ses som oumbärliga för att ha en gemenskap med Gud. Var det inte just detta som frikyrkorörelsen lämnade bakom sig för att i stället ägna sig åt det som är heligt: Ordets förkunnelse, de troendes gemenskap, personlig tillbedjan av Herren och betjänandet av varandra i den Helige Andes kraft?
Församling handlar inte om jag, mitt och mina egna privata upplevelser av något yttre utan om hur vi och vår gemensamma relation med Gud kan bli till ett oss med hela vår omgivning!
Det finns faktiskt skäl till att lyfta ett varningens finger för hela kristenheten. Vid Sinai berg skapade Israeliterna hellre med egna händer en vacker symboliskt utsmyckad guldkalv, i stället för att direkt söka Guds ansikte. Detta trots att de samtidigt hörde Guds röst uppe på berget. Är det inte otroligt hur fort man vilseleds av en religiös upplevelse?
Precis på samma sätt kan vi än i dag fastna i att tillbe det skapade hellre än Skaparen själv. I Magnus Malms bok Som om Gud inte finns skildras med enorm kraft hur förödande detta blir ett slags avguderi i våra församlingar som fortsätter att bidra till sekulariserandet av Sverige. Människan har i alla tider velat bygga in det gudomliga i tempel och katedraler. Men Jesus säger om templet i Jerusalem: ”här ska inte lämnas sten på sten, allt ska rivas ner” och sedan fortsätter uppenbarelsen genom Paulus: Ni är Guds tempel och Guds Ande bor i er!
[ Svenska kyrkan får tumme upp av regeringen om kulturarvet ]
