Orsaken till att jag alls skrev replik på Steven Crossons ledare (22/3) om Freud och själavård är det faktum att psykisk ohälsa fortfarande är så intimt sammankopplat med skam. Inte minst inom kyrkan är bearbetningen av den ofta ifrågasatt. Ibland har man svårt med gränsdragningarna mellan de olika praktikerna. Det florerar alldeles för mycket fördomar och otidsenliga föreställningar om psykoterapi som bäst bemöts genom väldokumenterad kunskap.
Peter Ankarberg, psykolog/psykoterapeut, (4/4) hör till dem som ständigt är verksam för att uppdatera oss kliniker om den nyaste forskningen. Hans initierade replik visar på forskningsläget inom det som egentligen är alldeles självklart; eftersom vi människor är olika, behöver vi få bearbeta livets utmaningar från olika håll och på olika sätt. Detta gäller både för klient och terapeut, vilket Charlotte Råwall, psykolog, (12/4) bekräftar i sin replik där hon beskriver sin lättnad över att hitta hem som kliniker i en annan teoritradition än den psykodynamiska.
[ Steven Crosson: Dags att begrava Freud - även för kyrkan ]
Råwall belyste dessutom hur mycket som faktiskt hänt i forskningsfältet sedan hon var kliniskt verksam inom psykodynamisk terapi (PDT). Hänvisningen till tolkningen av ”motstånd ”hos klienter när de inte var överens med sin terapeut hör till det vi förhoppningsvis lagt bakom oss; delvis just utifrån forskning på den asymmetriska relation som en terapeutisk relation är och som Råwall hänvisar till.
I dag betonar man därför det relationella perspektivet i undervisningen, där terapeutens egen människosyn och värdegrund påverkar den terapeutiska processen i allra högsta grad.
I det håller jag med Lars-Göran Sundberg, lektor i historisk-praktisk teologi, (23/4) när han varnar för att uppfatta psykologin som värdeneutral. Psykologiska teorier och för all del även teologi och filosofi färgas ofrånkomligen av oss som använder sig av den för att tolka vår egen och andras livsvärld.
Kanske var det denna princip som Steven Crosson var ute efter i sin ursprungliga ledare, men som kom att handla om Freud och den psykodynamiska idétraditionen. Det blir missriktat eftersom alla som har en plattform för sin röst har makt, oavsett vilken psykologisk teori eller vilken teologi man föredrar. Och med makt följer ansvar.
Makt, och ansvaret som följer utav denna makt, är ett av skälen till att vi som terapeuter och själavårdare behöver ständig handledning och god koll på våra egna sår.
— Helen Västberg
Makt, och ansvaret som följer utav denna makt, är ett av skälen till att vi som terapeuter och själavårdare behöver ständig handledning och god koll på våra egna sår för att förstå på vilket sätt de spelar in när vi möter människor i både själavård och terapi. Forskning och evidens är en av flera viktiga referensramar i det arbetet.
Inom kyrka och församling behöver vi utmana vår tendens till polarisering och en övertro på vår egen tolkningstradition, det gäller både inom psykodynamisk terapi som kognitiv beteendeterapi – eller vilken tradition vi än föredrar. I en tid då vi alltför ofta påminns om haverier och övergrepp inom kyrkan med livslånga trauman och andlig hemlöshet som följd, behöver vi varandras kompetenser.
Vi behöver stå ut med att människor gör sin Emmausvandring på väldigt olika sätt och att det är som det ska. I gott psykoterapeutiskt arbete, i klok andlig vägledning och i omsorgsfull själavård är Gud verksam med sin helande kraft i samspel med kunskap, professionalitet och evidens.
Det är alltså inte i första hand Freud vi ska begrava inom kyrkan. Snarare borde vi ha låtit honom vila i frid och i stället begrava misstron mellan psykoterapi, själavård och andlig vägledning för att i stället kunna mötas i en ömsesidig, berikande och kunskapsutvecklande dialog.
[ Tidigare inlägg | Lars-Göran Sundberg: Kyrkan kan inte skylla på Freud för att själavården spårat ur ]
