Bombplanen har börjat flyga över vår huvudstad. Unga oroas ifall de ska behöva strida utomlands. Vägar och järnvägar har börjat rustas upp för att möta Natos transportkrav. Det uppenbaras på flera sätt att vårt land äntrat ett nytt kapitel – ett kapitel där det svenska folkets röst riskerar att försvagas, i samband med att vår regering överlåter makt till den överordnade internationella organisationen.
Att det saknades en folkomröstning om själva inträdet, är det få som ens nämner i dag. Trots att opinionsmätningar visade vid tidpunkten för medlemsansökans inlämnande maj 2022, att mer än var tredje svensk är skeptisk mot inträdet, sågs inget behov från regeringens sida att fråga folket. Demokratins grundpelare, att makten utgår från folket, sköts åt sidan. Till förmån för vad?
Natoalliansen etablerades 1949 med syftet att bland annat parera Sovjetunionen på den globala arenan samt skapa kontroll över Atlanten. Winston Churchill pratade om järnridån för nästan 80 år sedan, som i mångt och mycket lever kvar än i dag, dock med en gräns längre österut nuförtiden. 1991 sprack Sovjetunionens försvarssamarbete med länderna i Öst, i samband med Warszawapaktens upplösande. Vid det laget hade Nato 16 medlemsstater. Nu när Sverige har anslutit, består alliansen av 32 stater. Hur kommer det sig att Nato har fördubblat antalet medlemsländer, samtidigt som motparten har fallit i Öst?
[ Frida Park: Sverige är tryggare idag än igår ]
Som anledning anförs frekvent att Ryssland har påvisat tendenser att återupprätta delar av det gamla Sovjetunionen, och som bevis åberopas landets invasion av Ukraina 2022. Detta är också en av huvudanledningarna till att den svenska regeringen snabbt ändrar riktning i frågan. Det är ett faktum att Vladimir Putin har befäst sin position genom ytterligare sex år vid makten och att landets militära aktivitet ökat på sistone. Men oavsett anledning till att Sverige nu går med i Nato kvarstår demokratiska bristen kvarstår som i mångt och mycket berör vår rätt till frihet och självbestämmande.
Det fattas inte röster som höjt ett varningens finger för medlemskapet. Kerstin Bergeå, ordförande för Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, har skrivit om att det svenska folket saknar klarhet över vad det innebär att vara medlem och vad som förväntas av oss som land. Journalisten Kajsa Ekis Ekman har belyst frågan varför demokratin rundas i samband med vårt säkerhetspolitiska största steg de senaste 200 åren, medan folkomröstningar hölls i kring medlemskap i EU och inför euron. SVT:s inrikespolitiske kommentator Mats Knutsson har noterat att de svenska politikernas kritik gentemot Ungern och Turkiet nästintill tystnat helt under anslutningsprocessen, samt att det fortfarande finns frågetecken kring hur mycket medlemskapet kommer tära på ekonomin och varifrån pengarna ska tas.
Sverige har med sin traditionella neutralitetspolitik och alliansfrihet setts som ett föregångsland internationellt med den långa perioden av fred som främsta merit på cv:t. När Natoflaggan hissades utanför riksdagen, betonade kung Carl XVI Gustaf i sitt tal just att alliansfriheten nu är en del av det förflutna. I samband med denna nya säkerhetspolitiska kurs, väcks dock orosmoment som främst har med den nationella suveräniteten att göra.
Strävar vi efter en kristen hållning i livet, blir denna upprustning ett fenomen som på allvar utmanar vår tro.
— Ante Filip Tepic
Ett Nato-medlemskap innebär att ett ömsesidigt försvarspolitiskt beroende ingås, där egna nationella intressen åsidosätts till förmån för organisationens intressen. Det kan inbegripa strider utomlands, precis som utländska trupper inom det egna territoriet. Vidare krävs en betydande ekonomisk satsning från staten för att kunna finansiera medlemskapet. Nyligen presenterades ett förslag från Försvarsberedningen, där betoningen ligger på att försvarets budget bör ökas med cirka 53 miljarder kronor fram till 2030. Hur detta ska finansieras, råder det fortfarande oenighet kring. Så inskränks det ekonomiska självbestämmandet, när manöverutrymmet med de egna finanserna reduceras.
Själva idén om att uppnå en säkrare och tryggare tillvaro inom våra gränser genom inträdet, hänger löst när risken för konflikt med Ryssland ökar via denna handling, precis som terrorhotet potentiellt kan tillta från Natofientligt håll. Vår frihet inskränks härigenom när vi blir en del av den globala vapenkapprustningen, i hopp om en bättre värld. Hittills har den svenska regeringen tampats med vad som ska tolereras externt, gentemot andra stater; framåt kommer huvudaspekterna kretsa kring vad man ska tolerera internt inom Nato.
Strävar vi efter en kristen hållning i livet, blir denna upprustning ett fenomen som på allvar utmanar vår tro. Människans handlingar baseras på en tro, och frågan som ställs på sin spets är om vi snarare litar på bomber och granater, än på Jesus Kristus? Med jämna mellanrum kan vi höra om framsteg inom vapenområdet, när det stoltseras med nya och uppdaterade versioner, precis som vapen gör något annat än dödar. Låt oss även under dödandets era stå på livets sida. Bara så kommer vi kunna nå och säkra livet – det fria och eviga livet, som vi har blivit lovade.
