Dagen publicerade nyligen (21/4) en artikel om idrotten om den omsvängning bland kristna som skett i synen på detta område. Jag vill mena att detta är inte bara av godo. Såsom kyrkohistorikern Joel Halldorf skriver: ”läsarna förväntas helt enkelt acceptera att det som var förbjudet i går hyllas i dag”.
Jag vill med dessa rader balansera upp de röster som ser idrott som endast positivt och oreserverat ge hyllning åt denna. Idrotten har gjort att många förlorat sitt andliga liv, de har hamnat på idrottens arenor i stället för i kyrkorna, som också Josef Sjöberg skriver (7/5). Alltför många föräldrar kan omvittna detta när det gäller deras barn. Det kan vi inte ta lätt på och det borde beröra oss.
Har föräldrar också ett idrottsintresse, blir det också att många barn ärver detta. Barn gör som föräldrar gör. Även om inte föräldrarna skulle vara speciellt intresserade av idrott, upplever många att man behöver ställa upp för barnen och skjutsa dem till träningar och tävlingar. Det gör att även föräldrar riskerar att dras bort från församlingars samlingar och gudstjänster, vilket kan utarma församlingslivet på flera fronter.
Man kan vara bunden i idrott, precis som många kan vara bunden av alkoholmissbruk, pornografi med mera.
— Holger Nilsson
Det finns fler sidor av detta med att engagera sig i idrott. Det är så att man lätt dras med i en stor hängivenhet som finns i tävlandet. Jag talar av egen erfarenhet då jag har varit aktiv fotbollsspelare och även en hängiven supporter av ett lag. Efter en stark andlig upplevelse i ett väckelsemöte, där talaren lyfte fram idrottens baksidor, blev jag dock befriad från mitt stora idrottsintresse. Eftersom jag skriver på detta sätt menar jag att man kan vara bunden i idrott, precis som många kan vara bundna av alkoholmissbruk, pornografi med mera. På samma sätt behöver vi vara vakna över den bundenhet som finns kopplad till idrotten.
[ Idrotten ströks ur syndakatalogen sedan låtsades ingen som att sport varit förbjudet ]
Vad säger Guds ord? ”Kroppsövningar är nyttiga på sitt sätt, men gudsfruktan är nyttig på allt sätt, med sitt löfte om liv, både för denna tiden och den kommande” (1 Tim 4:8). Paulus visar på det som är än mer nyttigt än kroppsövningar och som inte bara har med sig nytta för detta liv på jorden, utan för evigheten. Med detta perspektiv borde det inte vara svårt för en kristen att välja. Sedan är det så att vi behöver vårda vår kropp, motionera på olika sätt. Det kan man göra både på egen hand och tillsammans med andra.
Som före detta hängiven sportentusiast har jag sett att det finns sådant som ger oändligt mycket mer än de upplevelser jag gjorde inom detta område. Det är just hängvinenheten till Gud och Hans verk jag tänker på. Denna sida är ytterst dyrbar i Guds ögon. Han söker efter dem som överlåter sig åt Honom, inte åt idrotten: ”för Herrens ögon sveper över hela jorden för att stärka dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom” (1 Kung 16:9). Det är av vikt att vi riktar vår hängivenhet till Honom som söker den hos sitt folk.
Det finns nog sådana som upplevt en särskild kallelse från Gud att verka inom idrottens värld för att nå dem som finns där med evangelium – det ska vi ha respekt för – men låt oss inte vara naiva och bara med positiv inställning ge oss in i idrottens värld och ge den vår hyllning, utan att också se faror på detta område.
Varför inte låta Dagens upphovsman komma till tals, Lewi Pethrus? I kapitlet “Den yttersta tidens människor” i boken Ytlighet – ett tidstecken skriver Pethrus: ”Sporten har på många håll accepterats som en verksamhetsgren, även då den uppträder som söndagssport och håller ungdomen borta från kyrkor och bönehus.”
Redan då såg Pethrus vad sporten på en del håll hade fått för resultat - ungdomar som sökte sig bort från den kristna gemenskapen. Hur många är det som sedan Pethrus tid gjort det? Det borde vare en tankeställare så att vi rannsakar oss hur vi leder de unga. Det handlar om att utveckla ett andligt liv som ger äkta tillfredsställelse så att man inte behöver idrotten som surrogat.
[ Läs tidigare inlägg | Josef Sjöberg: Finns det inte en risk att idrotten blir en helig ko? ]
