I en text (20/4) skriver biskop Åke Bonnier om ropen för Lisa och alla barn som sviks av samhället. Lisa är inte ensam, där finns Esmeralda och Constantin, Tim, Edvard och Daniel och Nella och många fler. De är barn som blivit slagpåsar mellan beslutsfattare och myndigheter. Deras bästa har inte tillgodosetts, trots att barnkonventionen numera är svensk lag.
Det är glädjande att Bonnier krokat arm med oss som skrikit oss hesa om att något har gått helt fel och att vi behöver stå upp för varje barns värde, trygghet och att kyrkan måste vara tydlig i sin uppgift att komma ut, vara klar i det vi står för och stå upp för när människovärdet är hotat.
Hörsammandet för de utsatta barnen är livsviktigt också för kyrkans trovärdighet och för alla kämpar där ute som mötts och möts av en kompakt tystnad när vi påvisat och påvisar icke-tillämpningen av barnkonventionen vid beslut som rör barns liv och framtid.
Trots detta är det något som fortsätter att skava, och det handlar om tystnaden. Visst måste det väl vara fler än biskopen som känner sorg och ser samhällets svek och orimligheten i rådande läge? Vad är det som händer? Varför är det så tyst? Vem tar stafettpinnen? Har vi tappat vårt hopp, förlorat vår tro, frusit i rädsla eller fått tillslutna och hårda hjärtan av livet i en hård värld?
I evangelierna möter vi Jesus som sätter barnen i första rummet: “Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de” (Mark 10), “Den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig” (Matt 18) och “Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig” (Matt 25).
På Svenska kyrkans hemsida står det: “Diakoni uttrycks genom kärlek till medmänniskan, gemenskap, värnandet om skapelsen och kamp för rättvisa. Vi ska som kristna ställa oss till förfogande i allt arbete för det goda och kärleksfulla i världen och i kampen mot ondska och destruktivitet.”
I kyrkoordningen läser vi att barnen intar en särställning i kristen tro och att de särskilt behöver uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet. Vidare läser vi att kyrkans styrelser ska verka för barnets bästa. Inför beslut ska en analys göras av vilka konsekvenser ett beslut får för barnen.
I biskopsbrevet om diakoni står det: “Vår kallelse är att i Kristi efterföljd, formade av den helige Anden, låta Guds kärlek flöda vidare i det sociala samspel vi är skapade till.” Biskoparna skriver att diakonin oftast är måttstock för kyrkans trovärdighet och att kyrkan på olika sätt har en tydlig roll som samtalspartner, samverkanspart och röstbärare i samhället. Ibland genom att stödja och förstärka, ibland genom att kritisera och verka för förändring i enskilda möten, genom samhällsanalys, konkreta åtgärder och opinionsarbete. Detta är att leva evangeliet om Jesus Kristus – det uppfordrar till civilkurage.
Om kyrkan menar allvar med att vara röstbärare med civilkurage i Kristi efterföljd då behövs det att flera som gör gemensam sak och kämpar för varje barns värde och trygghet.
— Anna-Karin Widnersson
Kyrkan är en del av civilsamhället. Som sådan kan vi vara röstbärare och påverkansaktör. Vi kan som kristna sätta ord på strukturer som ökar människors utsatthet. Detta kallas profetisk diakoni och kan handla om att formulera sig offentligt och att i handling visa att det finns alternativa metoder och verksamhetsformer som kan ge hopp, sanning, protest och konstruktiva förebilder.
Med detta för ögonen blir handling livsviktig. Om vi menar allvar med att vara röstbärare med civilkurage i Kristi efterföljd, med tillgång till det offentliga rummet, då behöver vi göra gemensam sak och kämpa för varje barns värde och trygghet.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! Barnen behöver vår röst och tillsammans är vi starka! Låt det höras och synas att vi lever i Kristi efterföljd.
[ Läs tidigare inlägg | Åke Bonnier: Samhället sviker när Lisa utvisas ]
