Jag har under drygt 40 år haft förmånen att löpande få besöka S:ta Clara kyrka. Mina besök har genomgående präglats av att de varit korta och att de skett i språnget. De har oftast ägt rum på morgonen efter att jag klivit av tåget på väg till ett möte i något av Stockholms finanskvarter, mediehus eller departementskorridorer. Mina besök i S:ta Clara kyrka har alltid varit korta, men tillräckligt långa för att ha tid att tända ett ljus, be en bön och förundras över kyrkans innandöme och dess budskap till mig.
Min erfarenhet säger mig att S:ta Clara kyrka är speciell och tar sin kallelse som kyrka på ett respektingivande sätt. Till en början verkade det som att S:ta Claras verksamhet och betydelse för människorna i Stockholm flugit Timbro och Fredrik Kopsch över huvudet då han skrev att han önskade att den ”tomma” kyrkan skulle göras om till nattklubb.
[ Han ville göra S:ta Clara till nattklubb: Vände efter bön i kyrkan ]
Dörrarna till S:ta Clara har dock alltid varit öppna. Tidigare än kringliggande butiker, restauranger, kaféer, barer och gallerior öppnat, har S:ta Clara öppnat sina portar och välkomnat besökare. När mitt tåg ankommit på morgonen, har det nästan alltid gått att besöka kyrkorummet. Likaså har det varit möjligt att på eftermiddagen gå in i kyrkan en stund, slå sig ned på en bänk och låta sig omslutas av det eviga perspektivet i en värld så präglad av kortsiktighet. Denna tillgänglighet är mycket värdefull och smått unik.
S:ta Clara kyrka välkomnar alla. Under åren har jag mött alla slags människor i kyrkorummet – dels sådana som tillhör den medelklass jag själv är en del av, men också turister och kanske framför allt de människor som är utsatta, de som är mer slitna och som har svårt med såväl boende som kläder, mat och hygien. Kyrkan är generellt sett en plats för stillhet och en stunds ro för många människor. I S:ta Claras fall har detta inneburit att medan någon formulerar en tyst bön i en av bänkarna, kan någon annan ligga och sova i en annan bänk på en annan plats i kyrkan. Men vi har alla givits en plats i kyrkorummet i respekt för det heliga och utan alltför många pekpinnar.
S:ta Clara lyckas förena ett starkt fokus med en föredömlig förändringsförmåga.
— Pether Nordin
S:ta Clara kyrka håller fast när annat förändras. Den har alltid stått där – i alla fall under de 40 år jag gjort mina resor till och från olika sammanträdesrum – och långt dessförinnan. När annat förändrats runt omkring – gamla hus rivs, nya hus byggs, butiker byts ut – nya ersätter gamla, skyltfönstren skiftar kontinuerligt innehåll och sina lockbudskap, så finns S:ta Clara kyrka kvar tillsammans med sin förkunnelse. Som en historisk kulturbärare och som ett ständigt pågående vittnesbörd om att Guds kärlek är evig och omfattar alla människor utan urskiljning, att Guds omsorg om sin skapelse inte förändras – samtidigt som allt omkring oss tycks skifta form och budskap, så också synen på vår medmänniska.
S:ta Clara lyckas förena ett starkt fokus med en föredömlig förändringsförmåga. Under senare år tycker jag mig kunnat notera att antalet besökare i kyrkan ökat starkt – särskilt gäller det de som kommer tidigt till kyrkan. Många av dessa är hungriga och törstiga och litet stela och trötta efter en natt på någon plats där sömnen inte alltid varit god. S:ta Clara har förmått att ta emot alla dessa och anpassat sin verksamhet därefter. Det innebär att samtidigt som mässan firas, bjuds det på fralla och kaffe för de hungriga och möjlighet till en stunds kompletterande vila för dem som av olika skäl fick sin nattsömn störd.
När jag har besökt S:ta Clara på väg till något sammanträde, har jag fyllts av stor respekt och stor glädje – i ett och samma ögonblick möts det gudomliga och det kroppsliga behovet, mässan och frukostfrallan, och det finns inget motsatsförhållande i detta. När samhället fallerar och människor i högre utsträckning nu än tidigare, tvingas in i ofrivillig hemlöshet och fattigdom och blivit hungrig, törstig eller hemlös, har S:ta Clara kyrka uppfattat orden om dessa våra minsta bröder och systrar så att man måste bidra med mat, dryck och plats för vila. Det är respektingivande!
Så för allt i världen; gör inte om S:ta Clara kyrka till nattklubb eller kasino! Glädjande nog förefaller Fredrik Kopsch själv ha kommit till den insikten efter att ha besökt S:ta Clara kyrka. Timbro har en hög svansföring i det att man säger att ”Timbro är Nordens främsta marknadsliberala tankesmedja”. Av en sådan förväntar man vare sig ”kvalificerat killgissande” eller att dess företrädare bara ”pratar på” utan att ha förståelse för den fråga man yttrar sig i. Det blir mest genant och gagnar sannolikt inte styrkan i varumärket Timbro. ”Jag tror att jag ska komma tillbaka”, säger Fredrik Kopsch till Dagen. Det låter bra – kanske vi ses där i vimlet av människor någon morgon framöver!
[ Elisabeth Sandlund: Timbros Kopsch uppfyller kriterierna för en blind höna ]
