Precis som undertecknad skulle förmodligen också du ha läst in staden Rom i rubriken. I denna artikel vill jag byta ut det självklara svaret Rom mot Jerusalem. Det var en författare på 1390-talet som myntade begreppet om att alla vägar bär till Rom. En annan källa hänvisar till en teolog som levde på 1100-talet vid namn Alain de Lille. I skrift skulle denne ha hävdat ”att tusen vägar leder män för alltid till Rom”. Obestridligt är att det dåtida förnäma vägnätet ledde till den politiska stormaktens centrum och staden Rom, och där fanns också det mäktiga katolska Påvedömet. I denna artikel vill jag dock framhålla att våra tankar om den sista tidens avgörande (eskatologiska) händelser bör leda oss till Jerusalem.
På 1800-talet skrev den ryske författaren Leo Tolstoj några tankeväckande ord om judarnas stora och avgörande betydelse i historien i sin Vad är en jude: ”Vad är en jude? Frågan är inte så överraskande som den kan tyckas vid första ögonkastet. Vid närmare betraktande är denna sort av skapelse som alla ledare och alla nationer i världen förnedrat, krossat, fördrivit och fördärvat […] och vilka trots detta raseri, överlevt. Vem är då denne jude som aldrig lyckats betvinga lockelserna, förtryckarna och förföljelserna vilka inte haft något annat mål än att få judarna att förneka sin religion och sina anförvanters tro? Juden, denne evighetens symbol, vilken man aldrig lyckats förgöra, vare sig genom blodbad eller genom tortyr, inte genom eld, inte heller genom inkvisitionen, men väl under så lång tid bevarat det profetiska budskapet och överfört det till mänskligheten. Ett sådant folk kan aldrig någonsin försvinna. Juden är evig, han är själva manifestationen av den Evige”.
Min förhoppning och önskan är att dagens förkunnare ska ägna en del av sin förkunnelse åt läran om de yttersta tingen.
— Erling Medefjord
Jag växte upp i ett hem i vilket föräldrarna och deras bekanta var frikyrkliga. Minnen finns från deras diskussioner om ett vid denna tid aktuellt ämne, nämligen Israel, som på nytt blivit en nation år 1948. Jag minns ännu namnen på farbröderna som febrigt och trosvisst diskuterade det profetiska ordets relevans. Där fanns Werner, Oskar, Yngve, Filip, Paul med flera som vid denna tid fått ett kvitto på att det profetiska ordet var att lita på. Det var lekmännens eskatologiska funderingar som vid denna tid fått sin förklaring och fullbordan.
År 1967 var ännu ett dramatiskt år i den eskatologiska kalendern. Sexdagars kriget som utkämpades mellan Israel och de arabiska grannstaterna Jordanien, Syrien och Egypten berörde hela världen. Braskande löpsedlar och nyhetssändningar på radio och TV höll hela mänskligheten på helspänn. För min egen del berördes jag på djupet. Barndomens diskussioner i vårt hem aktualiserades på nytt. Israel toppade alla löpsedlar. Det slutade med att jag lämnade mig åt Gud i Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan i november 1967.
Min förhoppning och önskan är att dagens förkunnare ska ägna en del av sin förkunnelse åt läran om de yttersta tingen. Till detta hör inte minst landet Israel och dess folk vars huvudstad, Jerusalem, just nu tycks vara i mångas blickpunkt av geopolitiska och internationella skäl. Enligt profeten Sakarja ska Jesus själv en dag på nytt ” … stå med sina fötter på Oljeberget, mitt emot Jerusalem” (14:4). Det kan vara så att den dagen är närmare än vi anar. Det hör till en förkunnares uppgift att rikta sin blick mot Israel och Jerusalem. Jag vågar påstå att intresse och förväntan finns inom kristenheten.
