Lisa M Granberg hänvisar flera gånger i sin text (23/5) till Kristdemokraternas principprogram. Det gläder mig eftersom jag ledde arbetet med att arbeta fram den reviderade versionen. Den uttalade ambitionen med revideringen var att försöka hålla programmet på en principiell nivå så att det skulle stå sig över tid. Det är ett program som hålls högt i rörelsen och som ligger till grund för partiföreträdares avvägningar på alla politiska nivåer. Att det skulle ha reducerats till en angelägenhet för ett fåtal ideologiintresserade är helt enkelt inte sant.
I en föränderlig värld behöver vi kunna möta nya situationer och utmaningar med nya lösningar utan att gå vilse ideologiskt. Därför ska principprogrammet fungera som en kompass snarare än en karta. Kartor blir svåranvända när verkligheten förändras. Med kristdemokratin som kompass är det dock möjligt att då och då landa i olika ställningstaganden och att förespråka olika lösningar och ändå vara lika goda kristdemokrater.
Jag vågar påstå att ingen av oss är nöjd med precis alla beslut som fattas på våra riksting eller av partistyrelsen. Det är en konsekvens av interndemokrati och av att vi som politiker och som parti är ofullkomliga. Dessutom är det inte konstigt att vi ibland drar olika slutsatser när vi försöker hantera målkonflikter som gör de politiska vägvalen svåra.
Precis som Granberg skriver tillhör ett politiskt parti alla i partiet. Alla i bemärkelsen att politiken formas och formuleras i interna demokratiska processer där alla partimedlemmar har möjlighet att påverka. Men ingen har ensamrätt på att uttolka den kristdemokratiska ideologin eller det principprogram som vårt parti har antagit.
Samma medlemmar som antagit principprogram och den politik som utformats därefter har också fått vara med och välja företrädare – i våra styrelser och på våra listor. Det är uppdrag som ges med förväntningar och inte med en blank check att göra som man vill med. Den som vill bestämma själv kan såklart uppleva det som en partipiska. Men då har man inte förstått vad det är att ges förtroende att företräda.
Att avfärda partivänner som landar i andra slutsatser än vad man själv gör som mer intresserade av karriär än ideologi är magstarkt.
— Elisabet Lann
Det politiska ledarskapet i partiet speglar medlemmarnas vilja och val. Det förefaller därför ganska förmätet att inte bara utse sig själv som en bättre uttolkare av vår ideologi utan att också underkänna sina partivänners val av representanter. Och att dessutom avfärda partivänner som landar i andra slutsatser än vad man själv gör som mer intresserade av karriär än ideologi är magstarkt.
När det gäller det blodiga kriget i Gaza har jag inte mött någon som vill förringa det lidande som drabbar civila. Alice Teodorescu Måwes uttalande om att långt fler civila hade dött om det vore Israels mål att döda civila är fakta. Det är ingen värdering. Israels uppenbara och legitima mål är att eliminera hotet från Hamas. När Hamas väljer att använda civila som mänskliga sköldar dör många civila. Det är en konsekvens som de kalkylerar med och som de vet leder till fördelar i form av i internationellt stöd. Att Israel måste göra mer för att skydda civila har dock påpekats gång på gång.
Ingen vill se barn skadas, svälta och dö. Det är fasansfullt. Skiljelinjen i synen på konflikten handlar om vem som bär ansvaret för det. Den som kräver att Israel ska lägga ned vapen för att få ett slut på lidandet kräver att judarna ger upp existensen av sin enda frizon på jorden – den plats som gavs till det judiska folket efter förintelsen för att säkra att inget liknande skulle kunna ske igen. Sedan pogromen den 7 oktober har antisemitismen givits fritt spelrum i politiken, på universiteten och på gatorna runt om i världen. Också i vårt land. Många judar uttrycker en oro och rädsla som de inte upplevt tidigare.
Även jag kan tillskriva mig viss sakkunskap i ämnet även om jag aldrig skulle använda det för att hävda att mina åsikter därför är mer rätt än andras åsikter. Det är viktigt att skilja på kunskap och åsikter. Jag studerade just freds- och utvecklingsstudier tillsammans med palestinier och israeler i Jerusalem, precis när den andra intifadan hade brutit ut. Varje vecka sprängdes kaféer, bussar och torg runt om i Israel av terrorister. Varje dag passerade jag nya checkpoints som begränsade oskyldiga palestiniers vardag.
Tro mig, jag lider med israeler och med palestinier. Men vägen till fred måste gå genom att terroristerna lägger ned vapen och släpper gisslan. Inte genom att Israel ger upp sin rätt att existera. Den dag vi förnekar Israels rätt till säkra och erkända gränser har vi brutit vårt löfte till judarna om ”aldrig igen”.
