Är det murar mot världen vi behöver när hoten tycks komma närmare? När tidsandan talar om vikten av inre försvar mot yttre faror isolerar sig stater – och människor – mot omvärlden. Den egna staten ska bli ”stark igen” och internationella åtaganden minska. Så vill man se om sitt hus och försvara sina nationella ”värden”.
Världsmakten USA drar sig tillbaka i små steg medan den nya ekonomiska världsmakten Kina expanderar. Livet i de två stormakterna är fortfarande diametralt olika – i USA präglas det av den individuella frihetens villkor och i enhetsstaten Kina av kontroll av medborgarna. En samexistens mellan dessa två system är otänkbar.
Under 1900-talets början inträffade i väst ett paradigmskifte där begreppet ”värde” – som senare utvecklades till ”värdegrund” – slog igenom. Det tog fart under mellankrigstiden och har fortsatt till våra dagar. Allt mer kom ”värderingar” att ersätta ”lagen” och dessa samhällsprinciper fördes ut till folket. Inte en arbetsplats utan sina värdegrunder! Sympatier och antipatier blev flytande och normerna otydliga. En nästan oförklarlig folklig psykisk ohälsa kan inte längre blundas för, men medlen att avhjälpa den med tycks hittills vara otillräckliga.
Stater tycks tröttna på den alltför stora friheten för vanligt folk. Olika faror identifieras. Lagstiftning blir restriktiv. I västvärlden söker man utveckling och förnyelse och prioriterar den fria marknadens och handelns möjligheter. Kina vill kontrollera och styra med diktaturens medel. Den fria världen ingår aningslöst avtal med Kina och säljer sig billigt. Kina har sina ”Berlinmurar”, Ryssland sina. Ryssland försvarar sitt land och sin kultur med hjälp av randstater som bygger murar mot hedonismen i väst. Det är isoleringens princip.
Den fria världen ingår aningslöst avtal med Kina och säljer sig billigt.
— Göran Fäldt
EU kämpar fortfarande för öppenhet och samverkan mellan länder men har etiska problem med frihetsbegreppen och mänskliga rättigheter. Sverige försöker alltid erövra EU med sina ”värdegrunder”. Stolthet går före fall, heter det. Den som lever får se.
Sverige har steg för steg rivit sin gamla ”Berlinmur”, den nationella mur kring vår statsbildning som stammar från Gustav Vasas dagar. Vi har nu religionsfrihet men är obekväma med den. Den en gång så dominerade statskyrkan finns inte längre och något måste fylla tomrummet. Alla söker rättfärdiga sina värdegrunder och erkänner därmed enhetens försvagning i samhället.
[ ”Tydlig återgång till traditionella värderingar bland unga” ]
Länge höll vi fast vid alliansfrihet i fredstid och inre sammanhållning. Det var en god och stark mur som skyddade vårt land och folk. Utan den hade vid dragits med i det stora kriget och inte under efterkrigstiden kunnat bli ett asylland för många. Det svenska modershjärtat brast i tårar och medkänsla. Hade inte Ryssland med känslolöst förakt för civilbefolkningens trygghet i Ukraina gått till attack, hade vi antagligen stått kvar utanför Nato. Nu har den skyddsmuren också fallit och vi har blivit som de andra i väst. Nu är vi sårbart öppna för en osäker framtid både internt och externt.
Vi behöver våra murar men knappast dem som 1500-talets kung Gösta lade grunden till. Det var vår första nationella isolering. Sverige är rikt på bra människor och har en förpliktande solidaritetshistoria. Skamfläckar finns och måste inte döljas. Ärligheten är frihetens grund. Den är mer än en värdegrund. Och ”Frihet är det bästa ting”, som biskop Thomas av Strängnäs sa redan på 1400-talet.
Det är i den gamla Kalmarunionens anda vi måste försöka igen. EU-medlemskapet är en möjlighet! Frid, fred och utveckling är möjliga och ”de bästa ting”!
[ Fredrik Wenell: Nationer bygger murar men kyrkan inkluderar ]
