Vi har sett hur värderingar har förändrats genom åren. De mest påtagliga förändringarna under det senaste seklet är förskjutningen från kollektivt tänkande till individualism och sedan egoism, och från demokrati till auktoritarism. Men i dess kölvatten har vi också sett det som Elin Hammarberg påpekar: gränslösheten har brett ut sig åt alla håll. Därmed har också respekten för Gud och hans vilja minskat.
Det är inte okej att fördöma, förringa, förnedra eller förolämpa människor. Det är förkastligt. Många bekännande kristna behöver överväga att ändra sitt sätt att tala och tänka om människor, alternativt ändra benämning på sig själva. Det är inte heller okej för en bekännande kristen att acceptera alla beteenden. Tolerans är en sak, acceptans en annan. Kärleken, den som på grekiska benämns agape, tolererar mycket, men är också gränssättande.
Kristna ska älska sin nästa som sig själv, som Hammarberg påminner oss om. Här talar Jesus om agape – om att agera sin nästa till godo, oaktat sin egen välfärd. Jesus talar också om att hans erbjudande om evigt liv, från nu till evigheten, innebär ett offer från vår sida.
Du får komma till Jesus som du är – för att förändras av Honom. Du får välja bort Jesus och bli fast i ditt eget. Det är vår fria vilja, vårt fria val. Men för att kunna göra ett vettigt val behöver vi vara informerade om båda alternativens konsekvenser. Att erbjuda denna information och beslutsunderlag är kärlek.
Det är kärleksfullt att varna för faror. Speciellt faror som kommer av ett beteende, av något vi gör. Skulle du varna någon som cyklar i full karriär mot ett skymt stup?
För såväl skribent som läsare är det oerhört viktigt att göra stor skillnad mellan människan och dess idéer och handlingar.
— Urban Knutsson
Därför är att tala om synd kärleksfullt. Att tala om ånger och omvändelse är kärleksfullt. Att tala om helgelse är kärleksfullt. Men att utelämna något av dessa, trots att man vet hur nödvändigt det är, är hatiskt. Det är att agera andra till ondo.
Att påpeka synd är att varna för en fara. Gud har själv satt ut ett antal varningsskyltar, vi kallar dem ”bud”. Inte bara de tio – de är en sammanfattning av alla bud som har med det vi kallar moral, karaktär och integritet att göra.
Ett antal bud handlar om hälsa, de så kallade renhetsreglerna. Andra handlar om vårt förhållande till Gud. En tredje grupp handlar om vårt förhållande till oss själva och andra. Den första gruppen är till största delen annullerade i samband med att Ordet började spridas utanför Israel. Det står på flera ställen i Nya testamentet att man inte ska ”pracka på” hedningarna judiska seder.
De andra grupperna är däremot aktuella åtminstone tills Jesus kommer tillbaka. De är aktuella för alla, men för den som säger sig vilja följa Jesus är de centrala. Inte för att de är vägen till Gud utan för att de visar på vägen bort från Gud.
Att avsiktligt bryta dessa föreskrifter är att sträva bort ifrån Gud – livsfarligt. Nåd förutsätter en vilja att förändras; vända om, helgas. Att överge eller att dö från sig själv för att följa Honom. Kärleken är gränslös, men vill du inte ha den så slipper du!
Det överraskar mig hur kristna inte ens internt och med mjuka ord kan tala om synd, eller ”gränser”, utan att bli anklagade för att vara hatiska eller ”fobiska”. I själva verket är det ju tvärtom. Att tala om synd ger möjligheten att frivilligt vända sig från ett liv dikterat av vår egen vilja till det liv Gud avsett oss till.
Vad betyder dessa ”fobier”? Oftast blir de inte definierade men de verkar tolkas som att om någon uttrycker ogillande av en företeelse så är de ”fobiska” mot detta. En betydelseglidning som gör att ordet blir snömos.
Till exempel är det inte islamofobi att uttrycka att islam står för andra värden och en annan människosyn än den kristna som ligger till grund för bland annat det vi kallar mänskliga rättigheter. Inte heller att säga att islams värden är sämre eller inte bör få inflytande. Däremot kan det kallas fobiskt om man uttrycker att muslimer är sämre eller inte ska få plats.
På liknande sätt är det inte heller homofobi att tala om att Bibeln utpekar samkönade relationer som otukt och att det får konsekvenser inom församlingen och samhället, medan det kan vara homofobi att ge sig på enskilda personers livsval.
[ Joachim Berner: Vi borde skapa ett andligt folkhem ]
För såväl skribent som läsare är det oerhört viktigt att göra stor skillnad mellan människan och dess idéer och handlingar. Det finns gränser för hur man kan uttrycka sig och fortfarande, rättfärdigt, kalla sig ”bekännande kristen”. Det finns gränser för vilka beteenden man kan acceptera och fortfarande, med rätta, kalla sig ”bekännande kristen”.
Det finns gränser! De går inte mellan ”konservativa” och ”woke”. De går mellan den okränkbara människan å ena sidan och dess rättfärdiga och orättfärdiga handlingar å den andra. Mellan människan och hur dess relation till Jesus påverkat/helgat dess beteende. Vi har att bedöma handlingar, men inte döma ut människan. Att vara mjuka och orubbliga. Vi behöver tala om synd och dess konsekvenser för syndaren och andra.
Att älska innebär att erkänna varje människas värdighet, som Guds avbild. Att älska innebär också att varna för sådana handlingar som leder till fördärvet. Liksom att bjuda in till relation med Jesus.
