Vår ”Släpp Gisslan”-manifestation utanför universitetet i Göteborg var inne på tredje veckan. En ung kvinna, som frivilligt ville hjälpa oss, kom den morgonen hela vägen från Oslo. Hon frågade vänligt var hon skulle ställa sin väska och var man kunde gå på toaletten. Jag pekade mot universitetets entrédörr och förklarade var toaletten fanns. Ja, den är gratis och nej, vi har inte haft några problem med att använda den.
Jag var tvungen att åka hem strax efteråt. När jag två timmar senare kollade nyheterna såg jag att pro-palestinska demonstranter hade kedjat fast sig inne i universitetsbyggnaden och placerat sig framför entrén med en stor palestinsk flagga.
Jag tänkte på vår norska vän. Skulle hon kunna hitta en annan toalett i närheten? Kanske gå in i byggnaden ändå? Vi hade fortfarande vår ständiga polisbevakning. Men även om polisen kunde hindra demonstranterna från att fysiskt skada henne skulle de inte kunna hindra dem från att göra det verbalt.
Jag vet av erfarenhet. Under de senaste två veckorna har arga demonstranter från det närliggande lägret skrikit åt oss att vi är värre än Hitler. Att vi inte borde vara i livet. En äldre kvinna som närmade sig det närbelägna lägret blev bortjagad och fick höra att hon hade tur som hade grått hår – annars …
Min försvarsmekanism hade varit att ignorera mobbningen. Den här dagen fungerade det inte. Av en helt specifik anledning – jag kände mig ansvarig för någon annan. När jag hörde att polisen inte längre vaktade oss och att mina vänner kände sig otrygga, så bad jag dem att inte ta några risker utan gå hem.
Om det de brydde sig om var att rädda oskyldiga civilas liv, då borde väl också den israeliska gisslans liv vara värda att nämnas?
— Vera Berzak
Senare frågade jag mig själv – varför skulle de känna sig otrygga? Gör vi något fel, något olagligt? Har vi hamnat i en krigszon? Sedan när har det blivit farligt att uttrycka oppositionella idéer offentligt? Sedan när värderar vi öppet yttrandefriheten så lågt?
Vi kände oss hotade när vi agerade i enlighet med den mest grundläggande demokratiska rättigheten utanför det som borde vara den mest högtstående demokratiska institutionen i alla västländer: universitetet.
Jag tänkte på de många förbipasserande – människor som inte tillhörde något judiskt eller palestinskt sammanhang – som hade kommit fram till oss och sagt att de kände en lättnad över att se oss där. Bara för att vi skapade utrymme för ytterligare en åsikt. Deras första fråga var nästan alltid densamma: ”Hur har det andra tältlägret reagerat på att ni är här?”
Dessa människor var inte lika engagerade i den israelisk-palestinska kampen som i kampen för att bevara demokratin i Sverige. Kampen för att fortsatt tillåta flera, till och med kolliderande, röster i samhället. De förklarade att de inte längre kände att de kunde uttrycka sina tankar fritt, på jobbet eller på universitetet, om de inte anslöt sig till det förhärskande narrativet att skylla allt på Israel.
[ De demonstrerar för israeliska gisslans frisläppande: ”Vissa spottar åt oss” ]
De kunde inte högt ifrågasätta uttalanden som ”Från floden till havet …” eller fråga sig vilken typ av frihet vi kan förvänta oss för palestinierna under Hamas styre efter det att landet ”befriats”. Inte heller tyckte de att det kändes legitimt att tala om den 7 oktober och påpeka det faktum att 120 personer fortfarande hålls som gisslan i Gaza.
När jag för första gången kom med ett enda tält och en enda skylt till Vasaplatsen hade jag inte för avsikt att protestera mot den andra demonstrationen. Möjligen att komplettera den. Om det de brydde sig om var att rädda oskyldiga civilas liv, då borde väl också den israeliska gisslans liv vara värda att nämnas?
Men några medlemmar i grannlägret blev rasande över att den israeliska gisslan nämndes. De visade detta genom att spotta när de passerade oss, skrika förolämpningar eller spela den palestinska ledmotivsången på outhärdligt hög volym från en högtalare riktad rakt mot oss, tills vi fruktade att vi skulle bli döva och ringde polisen.
Detta var inte en kamp mellan två olika parter i den israeliska Gazakonflikten. Det var en kamp om vem som över huvud taget skulle tillåtas yttra sig på denna plats.
[ Palestinsk biskop: ”Vi måste hitta ett sätt att leva tillsammans” ]
Samma dag publicerades en artikel i Göteborgs-Posten där Hamasledaren Yahya Sinwar citerades. Sinwar säger att ”civila dödsoffer hjälper Hamas” och att de, precis som i Algerietkriget som orsakade hundratusentals döda, var ”nödvändiga offer”.
Det fick mig att vilja gå fram till medlemmarna i vårt grannläger och fråga vad de tycker om Hamasledaren som frivilligt offrar sitt eget folks liv. Har någon frågat palestinierna själva om de är villiga att fortsätta att dö för det mål som deras ledare har satt upp för dem? Jag skulle ha velat diskutera detta eftersom jag också gråter över förlusten av civila liv i Gaza.
Men jag gick inte fram. Jag fruktade alltför mycket för min egen säkerhet. Och det tycker jag är ett tydligt exempel på den fara som vår demokrati står inför i dag.
