Debattartiklarna av Ferro Mehmedovic och Enrique Diaz om utlandsfödda ledare i kyrkan var av stort intresse för mig eftersom min fru Esther och jag har varit EFK-pastorer i Östergötland i nio år. Vi är båda födda utomlands och flyttade till Sverige 2013 för att tjäna som pastorer i en svensk frikyrka. Vi var nysvenskar som jobbade i en av de traditionella frikyrkorna i vilken svenskar var i majoritet och svenska var församlingens arbetsspråk.
Både Mehmedovic och Diaz har i sina artiklar nämnt flera viktiga saker. Jag skulle gärna vilja komplettera med ytterligare två viktiga saker, nämligen ”kallelse” och ”språk”.
Hur man får en personlig kallelse till att vara pastor är svårt att beskriva och alla upplever det inte på samma sätt. För oss blev det en stark känsla och en stark övertygelse om att vi skulle flytta till Sverige. På hösten 2005 fick Esther ett oväntat samtal. Det var John van Dinther, dåvarande pastorn i New Life Stockholm (EFK) som ringde och frågade om Esther skulle vilja vara med på en konferens som handlade om konst och tro. Under denna helg, som för vår del var den allra första i Sverige, fick vi en kallelse från Gud att flytta till Skandinavien.
Som en följd av denna upplevelse besökte vi Sverige så ofta vi kunde för att lära känna människorna och kulturen. Det tog åtta år från detta första besök till dess vi faktiskt packade väskorna och flyttade hit. Detta betydde att vår kallelse var väl prövad och inte bara en flummig känsla i stunden. Vi var 35 år när vi kom hit 2013 och hade då två barn som var 4,5 och 2 år.
Men det går inte att sopa under mattan att många inte upplevde ett utländskt pastorspar som en alltigenom positiv upplevelse.
— Adrian Jervis
Under dessa åtta år prövades och formades vår kallelse. Jag kom hit med en längtan efter att se en stor genomgripande väckelse i Sverige och personligen kände jag att min kallelse var att få arbeta genom ett traditionellt samfund som redan existerade i Sverige.
Det är värt att påpeka att detta var min kallelse, eftersom andra med olika etniska bakgrunder än den svenska kanske känner annorlunda. Deras kallelse kan då snarare handla om att nå den egna folkgruppen och en tillhörighet till ett befintligt frikyrkosamfund har mindre betydelse. För mig är det inte en fråga om rätt eller fel.
Med ”kallelsen” menar jag att en person behöver veta vad just hans/hennes specifika kallelse är och inte vad andra säger, inte vad som är populärt utan just det som Gud har kallat honom/henne till att göra här i Sverige.
Att vi skulle lära oss svenska var för oss en självklarhet. Även om vi har engelska som modersmål var inte vår plan att vi skulle vara med och leda en engelsktalande kyrka, trots att många som bor i Sverige kan detta språk. Att vi skulle lära oss språket var för oss inte bara ett redskap för att underlätta vardagslivet utan ett måste för att kunna fullfölja vår kallelse. Vi tog därför kvällskurser i svenska medan vi ännu bodde i London, just på grund av vår övertygelse att om man vill nå det svenska folket måste man kunna deras språk.
2013 flyttade vi alltså till Östergötland. Tack och lov var församlingen som vi jobbade i full av förståelse för vårt behov av att lära oss språket. Så medan Esther och jag jobbade 50 procent var i församlingen, pluggade vi under de första 18 månaderna också på SFI. Under de första två åren predikade vi på engelska och hade en tolk bredvid oss som översatte predikan till svenska. Vilken insats!
[ Läs tidigare inlägg | Ferro Mehmedovic: Måste man vara etnisk svensk för att bli pastor i Sverige? ]
Styrelsen var otroligt hjälpsam och hjälpte oss att skaffa lägenhet, få bankkonto, plats på SFI med mera. Under det första året planerade de olika gemensamma aktiviteter som att plocka svamp och bjuda på en kräftfest för att välkomna oss och dela en del av den svenska kulturen med oss. Det var helt fantastiskt!
Men det går inte att sopa under mattan att många inte upplevde ett utländskt pastorspar som en alltigenom positiv upplevelse. Med detta vill jag vara ärlig och visa på att det finns ett pris att betala för den befintliga svenska frikyrkoförsamlingen om man ska anställa nysvenskar i pastorsroller.
Vi lever i en tid där invandringspolitiken ofta debatteras i offentligheten och väcker starka känslor. Detta sker i församlingar också och tonläget är inte alltid så vackert som man skulle kunna önska. För att lyckas med integrationen behövs anpassningar från båda sidor, både för dem som kommer hit och för dem som tar emot de nya personerna.
Det kommer inte att ske utan ansträngningar och det är värt att notera att ett av de största problemen i Nya testamentet var integrationen av de judiska och grekiska kulturerna i en och samma Kristi kropp (se till exempel Apg 6:1).
Precis som Mehmedovic skulle jag gärna se en ökning av pastorer med utländsk bakgrund i dagens svenska frikyrkor. Den globala internationaliseringen berikar livet och detta utbyte är inte något nytt. Svensk frikyrklighet grundades med mycket hjälp av den angloamerikanska evangeliska rörelsen och The Evangelical Alliance där personer som D.L. Moody verkade.
Jag ber att detta ska få fortsätta och att vi under min livstid kommer få se en stor väckelse än en gång drabba Sverige.
