Ibland tror vi att det är trosvissheten vi behöver. Den där säkra förvissningen om hur allt är tänkt. Vi stannar inför gestalter i nutiden eller i det förflutna som levt till synes fasta och stadiga i tron, beundrade för sin tydlighet och kompromisslöshet. Och så ser vi vår egen bleknade tro, som en gång var på väg mot stadigheten, men som med tiden och tidens alla vindar tappat färg och form.
Visst tror vi, men gör vi verkligen det? Och så speglar vi oss mot de stora i tron och vill så gärna få om så bara en uns av deras verklighet.
När det blir så – om det blir så – kan vi behöva gå några mil, någon tid, i sökarens skor. Ja, finna oss till rätta i osäkerheten. Inte som en stillastående, uppgiven attityd men med ett hjärta öppet för Andens vind: Vart för du mig? Vart går din väg med mig?
Jag vet att jag behöver trons rotfasta fäste i Guds nåd och omsorg om mig. Men jag vet också att den nåden och omsorgen inte låser in mig men öppnar okända dörrar när jag låter den vädra mitt liv. ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som fötts av anden” (Joh 3:8).
Det kanske inte är den beundrade trosvissheten jag behöver, men den sökande osäkerheten. Den som låter mig förstå att min tillhörighet, mitt liv i Kristus, inte alltid ger mig tydlighetens fasthet – just för att jag ska fästa mitt hopp, mitt hjärta på rätt ställe: ”Ja, i svagheten blir kraften störst” (2 Kor 12:9).
Så kan vandringen vidare inte skuggas av ouppnåeliga gestalters personligheter, men ljummas av nådens sol över stigen. Hur slingrig den än ser ut, den leder vidare, den leder hem.
