Häromdagen läste jag Emma Audas gästkrönika i Dagen, Är tesen om kärlekens fem språk verkligen bra för oss? Det var en text som öppnade för en fundering kring innehållet i Gary Chapmans bok Kärlekens fem språk. Det är alltid intressant med böcker vi läser, hur olika eller lika vi kan tycka om dem, lära av dem eller få nya tankar och idéer, ifrågasätta budskapen eller förkasta dem.
Med större delen av livet bakom mig och utifrån mitt 32-åriga äktenskap med Lasse Nylén (som flyttade till himlen 2012) och mitt nuvarande med Roland Utbult (vi gifte oss 2017) så finns det två böcker som har betytt extra mycket för mig, och det är Bibeln och Kärlekens fem språk. Två andra böcker som var till väldigt stor hjälp för Lasse och mig i vårt familjebygge och när barnen var små, var Ditt barn behöver dig samt inför tonårstiden Din tonåring behöver dig – båda skrivna av Ross Campbell.
Psykiatrikern Ross Campbell skrev redan i sin första bok, som kom år 1977, om ”kärlekstanken”, alltså en ”tank” som behöver vara fylld hos ett barn för att barnet ska kunna utvecklas till en trygg vuxen person.
Kan det därför ändå vara klokt att älska tanken full genom att fylla på med ”rätt sorts kärlek” i den andre, i stället för att älska och visa kärlek på ett sätt som bara passar mig? Att visa kärlek till andra som jag vill visa den?
För är inte det ett slags egoism att hävda rätten att älska på det sätt man själv anser rätt, eller känner för – kanske till och med påstår vara ”det enda sätt jag kan”? Det är ett bekvämt sätt att närma sig andra. Men genom att lära oss mer om den andre – barn eller partner – kan vi utmanas att gå längre, att vara självuppoffrande, ge kärlek också på sätt som kräver mer ansträngning och som inte kommer lika ”enkelt” för oss.
Tillsammans med varandra, i äktenskap, föräldrar-barnrelation och vänskap, får vi träna med redskap som bygger relationen.
— Marie Nylén Utbult
Samtidigt får vi inte blunda för det omvända resonemanget. En mogen kärlek är beredd att ta emot kärlek på det sätt som andra har förmåga att ge den. Att använda kunskapen om kärleksspråken för att skapa ett slags kravlista gentemot den andre är lika mycket egoism: ”Så här vill jag bli älskad och talar du inte mitt språk så älskar du inte mig rätt.” Om Chapmans kärleksspråk blir slagträn vi vänder mot varandra motverkar de alla goda syften – och, är jag övertygad om, det som var Chapmans syfte.
Att kommunicera mycket, att berätta hur man upplever och känner, är oumbärligt i en relation, och ett sätt att ge varandra nycklar till växande förståelse för varandra. Men det är nödvändigt att bära med sig att vars och ens största uppgift är att älska, inte se till att bli älskad.
Jag ser alltså de fem kärleksspråk som Chapman skrivit om som ett redskap, ett bland flera naturligtvis, som kan hjälpa och vägleda båda parter i ett äktenskap (eller ett vänförhållande eller föräldrar – barnförhållande) att lära känna både sina egna och partnerns behov.
Att träna på att ge och ta emot kärlek på ett sätt som landar i en positiv känsla eller välbefinnande hos den andre är avgörande för ett livslångt äktenskapsbygge. Man väljer varandra varje dag och genom att fylla på varandras kärlekstank blir resultatet en god självkänsla, trygghet och livsvärde.
[ Emma Audas: Kärleksspråk eller omogna bekräftelsebehov? ]
När jag läser min bibel, så läser jag till exempel om att ”sätta den andre före mig själv”, om att ”överträffa varandra i goda gärningar” och att ”kärleken bryr sig mer om andra än om sig själv”. Jag läser också om att ”allt vad ni vill att någon ska göra mot er, ska ni göra mot dem”, och att ”den som ger, han får”.
Hur vi bygger en relation med Gud är förebilden för hur vi bygger våra jordiska relationer. Detta relationsbygge handlar om, kan vi se utifrån Ordet, hur vi ska sträva, söka, bulta, hjälpas åt, umgås, vara nära, tala, sjunga, lyssna, be, tacka, ge gåvor och så vidare. Bibeln lär ut så många sätt på hur vi kan komma närmare, lära känna Gud och trivas i trygghet hos honom och utvecklas och mogna.
Tillsammans med varandra, i äktenskap, föräldrar-barnrelation och vänskap, får vi träna med redskap som bygger relationen. Och i detta kan vi exempelvis använda de fem kärleksspråken och förlåtelse.
De så många goda och värdefulla resultat som jag sett i mitt eget liv, tack vare att jag steg för steg praktiserat de insikter och upptäckter jag fått genom dessa böcker, är anledningen till att jag skriver denna text.
[ Experten: Att ni bara umgås med varandra håller inte i längden ]
Om jag dessutom skulle berätta om alla par, familjer, ungdomar och årsrika som läst Kärlekens fem språk och fått förståelser, insikter, som ömsesidigt mött den andres behov och fått se vilka positiva och utvecklande förändringar som skett både i relationen och med dem själva, hade listan blivit lång.
I familjeorganisationen Levande familjer som jag drev under 21 år fanns både Chapmans och Campbells böcker med i alla verksamheter.
Det finns väldigt många lärorika relationsböcker som jag har läst under åren. Vissa har kristen prägel och vissa inte och en del ger nya eller bekräftande kunskaper och andra tipsar om redskap i relationsbygget. Det allra viktigaste är att vi fortsätter att läsa, lära nytt, vara intresserade av att utvecklas både enskilt och tillsammans, och träna olika redskap i ett gudomligt syfte: att komma närmare Gud och närmare varandra!
