Roland Stahre sätter i sin artikel Själavård ska inte användas för att tala människor till rätta ljuset på ett växande behov i kristna församlingar av att vilja och förmå möta människor med religionstraumatiska upplevelser och med behov av att dekonstruera sin tro.
Stahre beskriver att han tagit del av mångas erfarenheter av att ha blivit illa bemötta när de försökt prata om sina frågor och sitt tvivel. Situationen gör honom förtvivlad. Artikeln väcker viktiga frågor och tankar.
Finns det en förklaring till att många upplever sig tvungna att lämna sin frikyrkliga gemenskap i det arv vi bär med oss från vår puritanska bakgrund? Vi har för länge sedan övergett den tuffa församlingstukt som Owe Kennerberg skriver om i sin doktorsavhandling Innanför eller utanför (1996).
I de missions-, baptist- och pingstförsamlingar Kennerberg undersökte uteslöts under en lång period av deras historia mellan 40–50 procent av medlemmarna.
I dag utesluts knappast någon i frikyrkliga församlingar.
— Stig Öberg
Gränsdragningen mellan församlingen och ”världen” var mycket tydlig. Besluten om uteslutningarna skedde i församlingsmöten och protokollfördes. Noll själavårdssekretess.
I dag utesluts knappast någon i frikyrkliga församlingar. Den tuffa församlingstukten har gradvis avlösts av någon form av själavård. Men jag frågar mig om vi trots allt bär med oss ett arv från puritanismen som i dag yttrar sig i olika, och kanske omedvetna, konformitetskrav gällande såväl dogmatiska frågor som praxis.
Frikyrkligheten, och kanske speciellt de församlingar vi kallar karismatiska, har ju präglats av stor iver att vinna fler för Guds rike. Detta är väl alla kyrkors mål, även om föresatsen tar sig olika uttryck. När jag funderar över Stahres angelägna budskap undrar jag om vår iver att nå ut med evangeliet ibland går utöver vår vilja och förmåga att se och med respekt lyssna till våra trossyskon som bär med sig religionstrauman och befinner sig i en process av omvärdering, tvivel och svåra frågor.
Har vi insett det enorma och helt naturliga behovet som finns i varje församling av kvalificerad, respektfull och helt sekretessäker själavård? Förbön i anslutning till våra gudstjänster är viktig men kan inte ersätta den kravlösa själavård som sker i en trygg miljö, där konfidenten respekteras till fullo och där all manipulation är bannlyst.
Ett viktigt svar på det behov Stahre belyser tror jag är att varje enskild församling verkligen ser över sina själavårdsresurser. Ska vi vinna många måste vi också kunna vårda varandra.
[ Läs tidigare inlägg | Roland Stahre: Själavård ska inte användas för att tala människor till rätta ]