De politiska partierna och deras representanter talar nu hela tiden om att Sverige måste lösa ”integrationen”. Det vill säga genomföra politiska åtgärder, för skattepengar. Men det är helt feltänkt. Integration handlar om relationen mellan människor och är inte något som bör eller kan styras fram. Politikerna behöver tänka om och backa tillbaka till sina grunduppgifter i stället.
Med den stora invandringen har Sverige fått en mycket mer brokig befolkning. Människor skiljer sig åt i ursprung, religion, kultur, modersmål och även åsikter. Att våra politiker vill få alla dessa att lära känna varandra, jämka sig och skapa ett samhälle tillsammans är förstås vällovligt. Men bara för att något är viktigt betyder det inte att politiker ska försöka ”lösa” det.
När politiker ska ta sig an frågan om integration riskerar vi att drabbas av social ingenjörskonst och tvång. Socialdemokraterna har exempelvis sagt sig vilja motverka segregationen genom att aktivt se till att människor ”blandas”. De har också föreslagit obligatorisk förskola för barn från 3 års ålder. Det här inskränker vår frihet och påverkar våra möjligheter att välja en egen väg för oss och våra familjer.
Ett annat sätt politiker tar sig an frågan om integration är med bidrag till olika projekt där människor ska mötas, invandrare lära sig om demokrati eller liknande. Dessa kan se fina ut på pappret, men baseras på en naiv syn om att det går att förändra människor på ett snabbt och enkelt sätt.
Om det hade funnits något idealrecept för det, så hade det sättet använts hela tiden. Men så är det inte. Snarare är det väldigt svårt. Människors kultur, preferenser och åsikter ändras inte lätt. Skillnaden som dessa bidrag kan göra är därmed begränsad, samtidigt som de kan kosta mycket pengar. De senaste åren har också visat att risken för fusk med bidragspengar är överhängande.
Vi behöver komma ihåg att politiker har ett egenintresse i att det finns problem för dem att ta sig an. Att de har viktiga uppgifter att syssla med säkrar deras lön och makt. Det ger dem ett existensberättigande. Men det behövs gränser för vad politiker ska syssla med.
De sociala processer som utgör integration sker bäst genom att människor interagerar naturligt i olika sammanhang i samhället. Det sker i arbetslivet, civilsamhället och i privatlivet. Det sker i affären, i barnens skola, i bostadsområdet, genom idrott och träning, på föreningsaktiviteter eller i religiösa gemenskaper. Människor klarar således ”integrationen” själva, om de bara inte hindras. Då har den också chans att bli långsiktigt hållbar.
När politiker försöker intervenera i samhället och i relationer mellan människor, kan det lika gärna slå tillbaka och få motsatt effekt.
— Josefin Utas
När politiker försöker intervenera i samhället och i relationer mellan människor, kan det lika gärna slå tillbaka och få motsatt effekt. I fallet integration kan tvång skada tilliten och öka misstron mellan människor. Det kan leda till att de segregerar sig ännu mer, vilket minskar integrationen. Det skadar även förtroendet för politiker och till det demokratiska systemet.
Staten kan inte på konstgjord väg skapa eller ersätta den sociala väv som finns i samhället och som behövs mellan människor. Tyvärr är denna insikt långt borta från dagens politiker. Snarare hittar de hela tiden på nya saker de behöver lägga sig i och försöka påverka, som kräver våra skattepengar.
Politiker har inte getts den makt de har för att styra våra liv, utan för att ta hand om ett antal grundläggande uppgifter som vi har svårt att klara ensamma eller som vi kan göra mer effektivt gemensamt.
Exempelvis bör de tillse att lag och ordning upprätthålls, att det finns möjligheter för näringslivet att verka, att det finns tillgång till vatten och avlopp, att det finns vård och skola och så vidare. De ska helt enkelt se till att det finns möjlighet för oss invånare att leva och verka och göra det vi nu finner ger oss mening i livet. Det skapar förutsättningar för bland annat integration.
Att Sverige ens har några integrationsproblem att tala om beror på att våra politiker brustit i sitt ansvar. En viktig uppgift de har är att se till att befolkningsmängden och dess sammansättning inte förändras för snabbt, så att människor och samhälle hinner med att anpassa sig. Detta ansvar har de inte tagit, vilket har lett till segregation, rotlöshet, kriminalitet, bostadsbrist, spänningar och konflikter mellan människor och grupper, med mera.
Med andra ord: Hade politikerna skött sitt jobb från första början hade det inte funnits några svåra integrationsproblem.
Politikernas klåfingrighet samt övertro på sin möjlighet att styra människor, behöver upphöra. Integrationen kommer att ta tid och måste få ta tid. Medan detta sker borde politikerna fokusera på sina grunduppgifter i stället. För det är ju inte så att det saknas viktiga uppgifter för dem att arbeta med, snarare finns de på nästan alla områden. Det borde räcka gott och väl för att de ska känna att de behövs och att de gör ett viktigt arbete.
