Hur ska vi förhålla oss till himlen i våra liv här och nu? I en intervju med Dan Salomonsson, föreståndare i Uppsala pingst, uttrycker han att hoppet om en ”ny jord” språkligt sett betyder ”en förnyad jord”. Jag håller med. Madeleine Wallgren uttrycker det så bra i sin debattartikel: ”I tidens fullbordan ska himlen ta form på jorden. Det som väntar är inte en främmande tillvaro, men en fulländad tillvaro.”
Om jag ska spetsa till det: Himlen är inte vårt rätta hem, utan Guds. Vårt hem är jorden, men vi behöver himlens atmosfär.
Jag vet att det finns väckelsesånger som uttrycker det annorlunda, men Bibeln är tydlig: Riktningen är från himlen till jorden. Det var dock inte detta jag blev lärd under min första tid som kristen. Jag levde med föreställningen att det var i himlen vi skulle spendera evigheten, men bitarna kommer på plats nu och kristenlivet blir både relevant och spännande.
Midsommar är en av våra stora vigselhelger, men midsommar är också sill och färskpotatis, och – jordgubbstårtan. Vi brukar säga att jordgubbstårtan är bäst andra dagen. Smakerna har förenat sig. Vigseln mellan jordgubbarna och tårtan är fullbordad. De har gift sig. Så vill Gud förena himlen med jorden.
När Gud sände Jesus till vår värld, och sedan sänder honom på nytt i härlighet i en snar framtid, är det för att himlen på nytt ska få genomsyra jorden. Hela frälsningshistorien handlar om hur himlen friar till jorden.
Många människor, oavsett religion, eller utan religion, längtar efter himlen. Detta är något genuint mänskligt. Kanske är det för att längtan efter Gud och hans rike är nedlagd i våra hjärtan.
Den tidiga kyrkan, som vi möter i Nya testamentets äldsta böcker och brev, andas denna längtan efter alltings upprättelse. Man trodde att Jesus skulle komma tillbaka inom den egna livstiden och återupprätta gudsriket, mitt ibland oss, här på jorden. Paradiset 2.0. Med tiden förstod man att det skulle dröja.
Samma kropp, men förvandlad, inte längre förgänglig. Kvalitativt ny som den som blivit frälst från drogberoende och kriminalitet – ”en ny skapelse”.
— Peter Artman
Men vad händer med den insomnade troende under tiden? Kjell Zingmark antyder i sitt inlägg att vi når det fullbordade slutmålet med en gång. Men när Paulus skriver till församlingen i Filippi att han ”längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus” är det inte det definitiva slutmålet han ger uttryck för väntar honom hos Kristus.
När man vid begravningar talar om att någon fått hembud är det detta ”hos Kristus-tillstånd” man vill uttrycka, men kyrkans stora evangelium är något annat: Det handlar om uppståndelsen. Det är så vi motiverar att söndagen är vår helgdag framför andra. Jesus från Nasaret stod upp från graven, men inte bara för sin egen skull eller för Faderns eller rättvisans skull, utan för vår skull. Han är, som det uttrycks, den första skörden. Mer finns att vänta! Vi ska stå upp med honom, när han kommer tillbaka.
Ja, löftet och hoppet är att vi fysiskt ska stå upp med våra kroppar, förvandlade till evigt liv på den förvandlade transformerade jorden. Någon, vän av ordning, kanske undrar skeptiskt: ”Hur ska det gå till?” Då svarar jag med vår ärkebiskop Martins uttryck: ”Det vet väl inte jag!”
[ Läs tidigare inlägg | Madeleine Wallgren: Himlen är inte lyxsemester i en hel evighet ]
Platon och hans gelikar har lurat oss att tro att denna jordiska tillvaro bara är en skuggbild av den himmelska, en avart skapad av en lägre gudom; att himlens Gud aldrig skulle sänka sig så lågt.
Bibeln lär oss något annat. Gud, den evige, har med glädje skapat vår värld, har omsorg om den, har försonat den genom Jesus död och uppståndelse och tänker rena den så den blir sprillans ny. Den är Guds ögonsten i hans framtidsvision och mission: en jord utan någon synd eller skada.
Det är det som menas med ”en ny himmel och en ny jord”. Grundtextens ord för ny, kainos, betyder ny i kvalitativ mening. Som Jesus förvandlade kropp. Samma kropp, men förvandlad, inte längre förgänglig. Kvalitativt ny som den som blivit frälst från drogberoende och kriminalitet – ”en ny skapelse”.
Detta perspektiv gör stor skillnad. Om Gud tänker förinta jorden, varför ska då vi bry oss? Då saknar livet och allt arbete mening. Målet med våra liv är då det som kommer efter döden. Då blir våra liv som en transit, bort härifrån. Men om Gud vill förvandla jorden, då bjuder han in oss som medarbetare för en bättre värld.
Då handlar det inte främst om min frälsning utan om återupprättelsen av vår värld, som är Guds värld. Då har vi vår tyngdpunkt i vardagen, samtidigt som vi välkomnar himlen.
Det var in i människornas alla vardagligheter som Jesus som himlens ambassadör kom och sa: Guds rike är nära. Himlen finns här redan nu, och kommer i sin fullhet vid parousin, när Jesus Yeshua Messias kommer med pappa Guds härlighet.
Paulus beskriver i Romarbrevet hur skapelsen längtar efter Guds barns frihet. Gud vill inte befria oss från kroppen eller det jordiska. Han vill befria våra kroppar från ohälsa och åldrande, när vår jord blir helad och återupprättad till det som Gud avsåg när han skapade den. Himlen som försonas med och gifter sig med jorden.
Vi får nu, i väntan på vad som kommer, sjunga ”själens glada pilgrimssång”, med det större perspektivet från slutklämmen ”frid över jorden Herren bjöd”, i den älskade psalmen Härlig är jorden.
[ Dan Salomonsson: "Vem skulle vilja vara ett svävande lovsångsteam i himlen för evigt? Ingen!" ]
