I dag står kyrkan inför en viktig utmaning och möjlighet: att vara en plats för helande och andligt välmående där alla känner sig välkomna oavsett bakgrund, livsstil, politisk åsikt, sexuell läggning eller identitet. Om vi misslyckas med detta riskerar vi att främmandegöra många som söker sig till våra kyrkor med förhoppning om andlig gemenskap och helande.
Om målet för oss kristna är att så många som möjligt ska bli frälsta är det vår uppgift att göra det lätt för varje person att ta emot Jesus, utan några förbehåll. Vi får inte riskera att vår välmening och omtanke gör att trösklarna blir för höga för vissa personer. Att vara kristen är ingen personlighet eller ett intresse. Vi är alla kristna med olika personligheter, gåvor och intressen, skapade till Guds avbild.
Först och främst behöver vi kristna finnas överallt i samhället. Det finns ingen motsättning mellan att vara kristen och intresserad av poesi, filosofi, populärmusik eller konst, lika lite som gällande klassisk musik eller sport.
Vi måste också skrota tanken att vissa yrken eller intressen kräver att man tummar på sin kristenhet. Trots (eller just på grund av) sådana existerande fördomar är det avgörande att vi har varierande intressen och yrken. Vi kan inte bli inåtvända utan måste nå de människor som behöver möta Gud.
”Vad innebär det att vara kristen, då?” ”Vad ska kyrkan göra?” För mig är det uppenbart. Kyrkan ska välkomna, klä, mätta och hjälpa människor till ett gott liv, både praktiskt och emotionellt. Fokus i kyrkan måste vara ”ett gott liv för alla”.
Att tillåta och erkänna att det finns en bredd i kyrkan – att det finns många olika åsikter och trosföreställningar – är vägen framåt.
— Kelly Almqvist
Det är den enda vägen framåt för dem som ställer sig frågan hur kyrkan ska vara relevant framgent. Bland annat ser jag det som avgörande att den sunda själavården ges mer utrymme i en sådan kyrka.
Undervisningen bör präglas av stor ödmjukhet med målet att hela, läka och upprätta människovärden. Det finns ingen brist på människor som livet på olika sätt gjort illa, bär på traumatiska upplevelser eller lever med psykisk ohälsa. Med fokus på välmående i relation till Gud, sig själv och andra kan vi leva upp till det många redan i dag söker när de vänder sig till kyrkan.
Det betyder inte att vi inte ska uppmana människor att ha ett samvete i sitt vardagsliv eller använda sitt andliga omdöme. Snarare blir det centralt. Alla kristna måste dagligen göra avvägningar i sina liv i relation till sin tro.
Att tro att man själv är ”färdig” som kristen bara för att man kan kryssa av en egen religiös checklista är inte slutsatsen man ska dra. Snarare är det ett farligt synsätt eftersom det kan göra att man missar alla de etiska valen som finns mitt i vardagslivet: på jobbet, i relationen till sina barn eller i sina konsumtionsvanor.
Vi måste erbjuda alla människor ett gott gudfruktigt liv där Guds kärlek står i centrum och där varje individ kan växa och blomstra i sin unika resa med Gud. Ingen kan leva upp till ett ideal, så låt oss släppa den föreställningen. Låt oss i stället utgå från att alla kristna individers val är andligt övervägda, så att vi därefter kan lägga den frågan åt sidan.
Så länge vi inte rör oss i denna riktning, mot enhet och breddning, kommer fördomarna om kristna bara att växa, och de blir till slut befogade. Att tillåta och erkänna att det finns en bredd i kyrkan – att det finns många olika åsikter, trosföreställningar och synsätt – är vägen framåt. Det finns olika syn på det mesta egentligen, men det är behovet av Jesus som förenar oss.
Vägen till himlen kanske är smal, men vägen till kyrkan måste vara bred. I Svenska kyrkan har man öppnat dörrarna för människor så pass mycket att det gjorts satir om det. Det önskar jag även gällde frikyrkan, utan att för den sakens skull automatiskt anamma en viss ideologi eller tappa fotfästet. Var finns de till höger som också vågar stå upp för bredden i kyrkan? Den rösten både saknas och behövs.
En viktig förebild kan man finna i Apostlagärningarna kapitel 15 (verserna 7-11), där bland annat Petrus förstod vikten av att inte sätta upp fler hinder än nödvändigt mellan människor och deras frälsning. Särskilt när det blev uppenbart att de hade fått den helige Ande utan att följa apostlarnas specifika levnadsregler, eftersom Gud såg till deras hjärta. De insåg redan då vad vi behöver inse i dag: vår uppgift är att underlätta för människor att komma till tro. Gud sköter resten.
Ibland kan vår välmening skrämma bort människor från Gud. Låt oss därför, förbehållslöst och kravlöst, med öppenhet och kärlek välkomna alla som söker Gud och längtar efter gemenskap med honom. Genom att riva ner onödiga hinder kan vi skapa en kyrka där alla kan känna sig hemma och uppleva Guds närvaro.
Så är vi, fastän många, en enda kropp. Ty alla får vi del av ett och samma bröd.
