Finns himlen? På riktigt? Finns det en plats, ett tillstånd, en tillvaro bortom döden? Har livet en fortsättning? Är det inte bara en slump att vi lever här en kort tid för att sedan dö och multna bort? Är inte talet om en himmel bara en flykt från ett alltför hårt liv? En flykt från verkligheten? Enbart en dröm om det fullkomliga?
Och varför ska vi tala om en himmel, när världen ser ut som den gör? Behövs inte all energi till att göra något åt det alltför orättvisa livet här på jorden? Varför slösa kraft på något vi inte sett eller kan bevisa?
I dag talas inte särskilt mycket om himlen. Inte ens i våra kyrkor, förutom vid begravningar. Därför känns det mycket välkommet att tidningen Dagen nu tar upp frågan igen och låter människor komma till tals med egna erfarenheter och tankar om himlen. Möjligen är orsaken att vi blivit brända av tidigare generationers alltför myckna predikande om livet ”ovan där”? Har kanske himlens koppling till dess motsats – helvetet – bidragit till den relativa tystnad vi upplever att över huvud taget tala om himlen? Kanske rädslan för att åter ta upp frågan om risken att hamna utanför Guds rikes himmel känns alltför laddad.
[ Het debatt i Dagen om helvetesdomen ]
För egen del har jag ofta saknat samtal om livets slutmål – himlen. Det har förstärkts genom min del i den nygamla rörelse vi i dag kallar pilgrimsrörelsen. I dag är pilgrimsidentiteten en avgörande del av min kristna tro. Den berättar inte bara om att se livet som en vandring med alla dess uppbrott, rastplatser, möten och vägval, utan också att stanna upp vid tanken på livets slutmål. Därför tror jag att dagens pilgrimsrörelse kan bidra till den renässans av himlen som jag tror vi behöver. Tron på himlen ger inte bara tröst i sorg och saknad utan fungerar även som en extra kraftkälla, snarare än en flykt från det svåra och mörka i livet.
[ Madeleine Wallgren: Himlen är inte lyxsemester i en hel evighet ]
Madeleine Wallgren säger att det inte blir som en lyxsemester i himlen, utan att man blir avklädd. Jag tror också det. Vi har en jordisk kropp som i all sin skröplighet och härlighet ska bytas ut. Fem fönster ut mot omvärlden ska lämnas av. Till låns har vi fått dem. Våra sinnen hängs en gång av på dödens galge för att bytas ut mot evighetens oförgängliga kostym. Inte är det så underligt att många kan längta hem.
Kjell Zingmark poängterar Guds roll som domare. Det är inte vi som dömer utan Han. Vilken befrielse. Ingen av oss skulle klara av att döma rättvist, men Gud som är alltings skapare och uppehållare kan det. Vi får bli av med allt det som hindrat oss att vara de som vi en gång var ämnade att vara. Jag känner sympati med Katolska kyrkans syn på skärselden. Alla behöver vi bli renade från synd och skuld. Annars skulle vi nog inte stå ut med oss själva när vi en gång ska få möta den totala kärleken och renheten. Samtidigt tror jag inte att den reningen är en utdragen process utan att Gud renar oss på ett ögonblick.
[ Kjell Zingmark: Pratar vi om himmelriket måste vi ju även prata om alternativet ]
Dan Salomonsson ser himlen som en förstärkt jord. Som om himlen är en slags fullkomlig jordisk tillvaro. Den tanken delar jag och den är i linje med vad CS Lewis skriver i sin sista bok om landet Narnia (Den sista striden) där enhörningen får sista ordet när han öppnar en port av grenar i naturen och säger: ”Äntligen har jag kommit hem. Det här är mitt rätta land. Här hör jag hemma. Det här är ett land jag sökt i hela mitt liv, fast jag inte förrän nu visste att det fanns. Att vi älskade det gamla Narnia berodde på att det ibland liknade det här lite”. De som haft så kallade nära-döden-upplevelser (NDU) beskriver himlen både som den vackraste natur man någonsin sett, men att där också ligger en muromgärdad stad – himlen som både natur och stadsmiljö.
Kanske är vår livstid egentligen en generalrepetition inför det verkliga livet? En slags förberedelse inför det fullkomliga tillståndet – återgången till Paradiset?
— Hans-Erik Lindström
Aposteln Paulus fick erfara en slags NDU (2 Kor. 12:1-5), där han likt så många andra som har fått samma erfarenhet beskriver mötet med ljuset i form av en ljusvarelse som tolkas som Kristus. Han tycks ha en överjordisk lyskraft. Den kärlek och värme som utgår från Honom trotsar all beskrivning. Man känner sig omsluten av Honom och fullkomligt harmonisk. Man känner sig mer älskad än man någonsin gjort. Det är som att se in i Guds ansiktes ljus. Inget sägs och ändå sägs allt. Ingen av dem som haft en NDU är efter sin upplevelse längre rädda för döden. För Paulus del så slets han mellan att längta hem och att leva kvar på jorden.
[ Överläkare: Patienter med hjärtstopp upplevde att döden inte var slutet ]
Bär vi människor ett dunkelt minne av något som gått förlorat? Ett vemod som härstammar från något som försvunnit? Något vi längtar tillbaka till? Språkprofessorn, författaren och katoliken J.R.R Tolkien skrev en gång: ”Hela vårt väsen, när det är som bäst och minst fördärvat, som mest älskvärt och humant, är fortfarande dränkt i känslan av landsflykt.” Kanske är vår livstid egentligen en generalrepetition inför det verkliga livet? En slags förberedelse inför det fullkomliga tillståndet – återgången till Paradiset? Var det därför som kyrkofadern Augustinus skrev att ”mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro i dig”? Jag tänker också på filosofen Blaise Pascals ord ”Du skulle inte söka mig om du inte redan hade funnit mig” eller på Gunnar Ekelöfs: ”Evigheten finns, emedan den fattas oss”.
Ja – himlen är ett underskattat resmål!
[ Peter Artman: Våra fysiska kroppar ska få evigt liv på den förvandlade jorden ]
