En spännande framtid väntar! Jesus har förberett ett hem åt oss (Joh 14:2f). Tänk att äntligen få möta honom och se honom ansikte mot ansikte! Vad inget öga sett och inget öra hört och ingen ens kunnat ana har han berett för oss (1 Kor 2:9). Och vi kan få vara med om att bygga hans rike på den nyskapade jorden.
Pilgrimsprästen Hans-Erik Lindström tänker att vi har ett dunkelt minne av något vi längtar tillbaka till. Det är jag övertygad om. Paulus talar om hemmet och att vi är främlingar här. Vi är ambassadörer för ett annat rike. Innerst inne vet vi att vi är evighetsvarelser, för som Predikaren säger: Gud har lagt evigheten i våra hjärtan (Pred 3:11). Vi har en gång skapats i Jesus Kristus (Joh 1:3).
Prästen Peter Artman påminner om löftet att vi ska stå upp med fysiska härlighetskroppar, liksom Jesus, och att jorden ska förnyas i kvalitativ mening. Det stämmer, och innan dess har vi viktiga uppgifter som är ämnade för träning och andlig tillväxt. Jesu liknelser om förvaltarskap manar oss att lära mer. Troheten i det vi nu gör avgör hur mycket vi kan betros med i kommande tidsåldrar. Alla är inte fullkomnade under tusenårsriket, så Herren behöver medregenter (2 Tim 2:12, Rom 5:17).
Matteus bruk av termen himmelriket tolkas ofta som himlen, men Matteus skrev till judar, som undvek att använda Guds namn. Så när Matteus skrev ”himmelriket” syftade det på Guds rike här på jorden.
Alla människor är försonade med Gud. Om man går till mörkrets boningar efter sin död är det för att man själv väljer detta.
— Madeleine Wallgren
Pastorn Kjell Zingmark har rätt i att det bara finns en väg till gemenskap med Gud – i förening med Kristus. Men försoningen är allomfattande, även om inte alla får möjlighet att förstå detta under ett jordeliv. Gud väljer själv när det är dags att öppna människors hjärtan så att de kan förstå och ta emot evangeliet, och därmed inympas i Jesus Kristus (Apg 16:14, Joh 6:44).
Så småningom ska dock alla dras till Jesus (Joh 12:32). Många går tyvärr förlorade, men inte för alltid, vilket framkommer om vi studerar innebörden av det ordet i grundtexten. Den gode herden söker tills han finner. Att vara förlorad är att vara vilse, borta från Gud (”förlust av välbefinnande” enligt Vine’s bibelkonkordans).
I 2 Kor 5:19 framkommer att alla människor är försonade med Gud. Om man går till mörkrets boningar efter sin död är det för att man själv väljer detta. Det krävs ödmjukhet för att komma till ljuset, det vi brukar kalla himlen. Enligt fleras nära-döden-upplevelser (NDU) finns olika nivåer av ljus eftersom de flesta inte skulle tåla att direkt komma in i Guds omedelbara närhet.
Men även dödsriket är öppet för den som ödmjukar sig och vill komma ut, eftersom Herren tog nycklarna till döden och dödsriket (Upp 1:18). Jesus predikade evangeliet där (1 Petr 3:19 och 4:6). Psykiatern George Ritchie beskrev i sin bok Return from tomorrow hur han under sin NDU fick se änglar försöka få människor att lämna fördärvets område. Men många var så upptagna med sina destruktiva tankar att de inte ville lyssna.
[ Läs tidigare inlägg | Peter Artman: Våra fysiska kroppar ska få evigt liv på den förvandlade jorden ]
Gud sände sin Son när tiden var inne (Gal 4:4). Vad gjorde vi dessförinnan? Antagligen växte vi genom olika erfarenheter på en lägre andlig nivå. Det är när Gud vet att vi är mogna för en dragning till honom som han drar (Rom 8:29).
Vi bör korta ner vägen för människor att nå fram till denna härlighet snarast möjligt. När de ser Kristi natur i oss blir det lättare för dem att välja. Men Gud har skapat tidsåldrarna (Hebr 1:2), och arbetar med oss på olika sätt i varje tidsålder.
Värt att notera är att ordet αἰών (aion), som ofta översätts med ”evighet” i singular, faktiskt förekommer i plural hela 57 gånger i NT. Aion står för en icke definierbar tid. Om vi i stället för evighet översätter med ”tidsålder” respektive ”tidsåldrar” förklaras mycket av det som sker innan dess att Guds frälsningsplan fullbordas. ”Evigheten” infaller nämligen, så långt jag förstår, först när de olika tidsåldrarna är avslutade. Då, vid planens fullbordan, ska Gud bli ”allt i alla” och döden ska mista all sin makt (1 Kor 15:26 och 28).
Den andra döden, eldsjön i Uppenbarelseboken, är inkluderad i den död som mister sin makt. I denna eld, som är ett utflöde från Gud själv (Dan 7:10) blir alla omslutna av Guds kärleks eld, men den som har en natur i disharmoni med Guds kommer ändå att uppfatta Guds närvaro som vrede – en helig hållning mot synden. Endast den rättfärdige tål elden, och rättfärdighet kan bara finnas i gemenskap med Jesus Kristus (Dan 3:23-25). Den första döden var Adams död, som skilde skapelsen från Guds härlighets klädnad. Den andra döden skiljer oss från den fallna naturen så att alla till slut återfår Guds härlighet (1 Kor 15:22).
Detta fullbordas först efter domen, vars syfte är att uppenbara sanningen. Det är sanningen som plågar samvetet när den bränner som eld. Guds frälsningsplan är att samla alla sina barn hemma hos sig, och att låta himlen och den förnyade jorden förenas i evighet. Det är något att se fram emot.
[ Läs tidigare inlägg | Madeleine Wallgren: Himlen är inte lyxsemester i en hel evighet ]
