En attitydförändring har skett när det gäller pionjära initiativ. Det är inte längre splittring kring lära och praxis som är orsak till nya församlingar, utan längtan efter att se fler komma till tro i ett sekulariserat Sverige. Kyrkor, samfund och organisationer samlas kring mål om att se fler församlingar startas än vad som läggs ned. Å andra sidan hörs röster som tycker att kostnaden, i tid, energi och kronor, är alltför hög. Varför inte satsa på det som redan finns? Nya initiativ väcker också oro bland etablerade församlingar i närområdet att förlora sina ungdomar till det nya.
Vi tror på nya församlingar i Sverige. I vår forskning kring vitaliseringsrörelser och församlingsplanteringar i Sverige, liksom i vår egen erfarenhet, ser vi att församlingsplanteringarna har en förmåga att skapa innovativa miljöer och lättare når ut i nya områden och subkulturer än etablerade församlingar. De kan också fungera vitaliserande på kyrkan i stort genom att återupptäcka, återvinna och omforma kristna praktiker för vår tid och dess utmaningar. Församlingsplanterarna är inte sällan unga med tydliga idéer var och hur församling behöver gestaltas, och de utvecklar gärna koncept som attraherar unga människor (se Björn Asserheds avhandling från 2024: Gardens in the Wasteland: Christian Formation in Three Swedish Church Plants).
Vi ser dock flera utmaningar när det kommer till nya församlingar och pionjära initiativ. Arne Olssons avhandling från 2018 (Förnyelse, förbistring, försoning – En studie av vitaliseringsrörelser och ekumenisk utveckling på fem sydsvenska orter 1970–2015) redovisar problematiken runt många nya initiativ till församlingsbildningar som tagits de senaste 50 åren. 1970-talets Jesusrörelse och karismatiska rörelse ledde ofta till grupper – inte sällan samfundsöverskridande – som samlades för bön och lovsång. De skapade efter hand spänningar inom församlingar, eftersom de ansågs dra unga människor från deras verksamheter. Från senare delen av 1970-talet etablerades så kallade gemenskaper som alltmer tog sig församlingsliknande former. På 1980- och 90-talen etablerade Trosrörelsen, Vineyard med flera många nya församlingar, vilket skapade spänningar till de lokala orternas övriga församlingar.
Skulle det vara möjligt att finna ”teckenplatser” och där ge plats för nya ekumeniska modeller för församlingsplantering?
— Björn Asserhed och Arne Olsson
Av båda avhandlingarna framgår att nya initiativ allt för ofta har blivit isolerade och ifrågasatta och kanske just därför brustit i relationell känslighet mot övriga lokala församlingar, liksom i uthålligheten i sitt eget arbete. Och även om planteringen har stöd från ett samfund förefaller det finnas en sårbarhet som kan motverka en långsiktig, uthållig utveckling. Intressant är också att församlingsplanterarna ser kristen enhet som viktig. Men de tycker inte, kanske på grund av betoningen av relationen till ett samfund, att de behöver tillåtelse eller välsignelse från ortens församlingar för sitt initiativ. De ser sig som oberoende, och de formar den nya församlingen enligt egna idéer. Sammanfattningsvis handlar utmaningarna alltså främst om lokal ekumenik.
Teologen Patrik Hagman skriver i en gästledare i Kyrkans tidning 14/12-23 att Svenska kyrkan behöver en ekumenisk nystart. I stället för ”en tilltagande nykonfessionalitet som ofta uttrycks i ett värnande om den egna konfessionella identiteten” efterfrågar han nya initiativ för ekumenik. Som exempel ger han ”Att uppmuntra gräsrotsekumenik – genom att på platser där ekumeniken är stark skapa ‘teckenplatser’, där man kunde ges friare tyglar för att föregripa den kommande enheten”.
[ Jonas Melin: En sund församling förökar sig ]
Vi tror att Hagman är inne på något viktigt som också gäller kyrkans lokala mission. Hittills har församlingsplanteringar främst haft stöd från samfunden – om de över huvud taget haft något externt stöd. Skulle det vara möjligt att finna sådana ”teckenplatser” som Hagman skriver om, och där ge plats för nya ekumeniska modeller för församlingsplantering? De som upplever en sådan kallelse skulle då kunna ges bekräftelse och stöd från ortens ekumeniska gemenskap att utveckla nya former för nya målgrupper, där församlingarna stödjer utan att styra, genom bön, omsorg och relationsbyggande vid köksbordet. Kanske innebär ett sådant arbetssätt att samfunden i viss mån måste avstå från att se församlingsplanteringen främst som ett verktyg för att det egna samfundets närvaro på en ort skall bevaras.
Världen har kommit till Sverige, vilket innebär att också vår egen plats är ett missionsfält. Vi är övertygade om att en kyrka som tar missionsuppdraget på allvar behöver leva i förnyelse, fördjupning och nyfikenhet – alltmer rotade i tron på Jesus Kristus och samtidigt redo att korsa kulturella gränser på nya kreativa sätt. Ett lokalt ekumeniskt ansvarstagande för att stödja och samarbeta med pionjära initiativtagare kan utgöra ett förebyggande försoningsarbete. Det kan bidra till att den kristna Kyrkan på en ort, på ett konstruktivt sätt, kan nå människor i nya områden och nya kulturer.
