Religionsfilosofen Emanuel Almroth skriver i Dagen (23/7) om hur kyrkan ska relatera till trender i samtiden. Jag vill här dela min syn på saken.
Jag växte upp i Evangeliska frikyrkan och då hade min tro och församlingen inte så stor betydelse för mig. De enda gånger jag upplevde att tron verkligen påverkade mig var när jag var på läger. Men jag vet än i dag inte om det mest var känsloupplevelser. Själva traditionen var ytlig, i dag förstår jag att det delvis beror på en eventbaserad frälsningssyn som resulterar i att tron inte ses som ett livsprojekt. Jag tog inte tron på allvar och gled sedan bort från den i gymnasieåldern.
Därefter sökte jag i några år efter en djupare sanning eftersom jag inte kände att tron var ett personligt ställningstagande. Jag upplevde livet meningslöst och började dricka alkohol. I sökandet efter tillhörighet och mening hamnade jag i fel kretsar, vilket gjorde att jag blev nationalsocialist under en kort period. Tack och lov hittade jag tillbaka till tron, men kände ändå att något saknades. Jag hittade aldrig ett djup i den protestantiska världen. Dessutom har jag upplevt att det är mycket som är svårt att förstå i protestantismen, såsom dess nattvardssyn. Jag upplevde också att Bibeln förutsätter en kyrka som inte verkade speglas alls i protestantismen.
I en värld som är så präglad av splittring på många sätt, behöver vi sträva efter att bli ett som kristna.
— Samuel Björkering
Efter ett tag kom jag i kontakt med Katolska kyrkan, vilket tog emot för jag var så inpräntad med att Katolska kyrkan var ond. Men det räckte för mig att läsa katekesen så blev jag övertygad om att det är Jesu Kyrka, och att frikyrkan gått miste om något viktigt.
Dessutom är jag så tacksam för den rika tradition som finns bevarad, alla erfarenheter och uppfattningar av tron som visar på olika sätt att leva ut sin tro. Det finns en bredd och ett djup i Katolska kyrkan som jag saknat i frikyrkan – den senare är ofta smalare och grundare. Jag inspireras av alla helgon som har visat på hur stor Guds kärlek är, hur många sätt man faktiskt kan tjäna Gud på. Samtidigt så ser jag att Katolska kyrkan står rotad i Bibeln och traditionen på ett sådant sätt att den inte följer med samhället efter minsta lilla vind som blåser, som Emanuel Almroth skriver om. Det blir så flyktigt, något som tyvärr präglar många protestantiska traditioner.
[ Läs tidigare inlägg | Emanuel Almroth: De minsta passar inte i en hipp kyrka ]
Nu kanske det låter som om jag ser ner på andra, men det gör jag inte. Tvärtom är jag tacksam för min tid i frikyrkan som gav mig en kärlek till Bibeln och en tro på Gud. Men nu är jag äntligen trygg och behöver inte ta strid med andra som jag ofta gjorde innan jag konverterade. I en värld som är så präglad av splittring på många sätt, behöver vi sträva efter att bli ett som kristna. Det är en lång process eftersom balansen mellan att vara sann och kärleksfull kan upplevas som svår att hitta. Jesus själv säger ju att ett splittrat rike inte kan bestå (Matt 12:25). I dag kan jag också uppskatta andra kristna traditioner och synsätt på ett sätt jag inte kunde som protestant.
På ett personligt plan så är jag så tacksam att Katolska kyrkan hjälpt mig att hitta friheten i Kristus. Men jag har inte bara hittat den utan har tack vare min nya tillhörighet fått goda verktyg till att hålla mig på vägen. Genom oräkneligt många böcker, biktsamtal, möjlighet till retreater, undervisning, föredömen i ordenslivet och mycket mer är kyrkan en bottenlös skattkista med så många möjligheter. Jag önskar att fler skulle få möjligheten att upptäcka det jag har gjort.
Livet har varit en snårig resa. Men det är just det faktum att livet ibland har varit en kamp som har gjort att jag i dag kan vara så glad, tacksam och trygg. Jag är tacksam för mitt val att konvertera och det faktum att Gud genom prövningarna lärt mig att inte nöja mig med enkla svar.
[ Katolska kyrkan växer ytterligare i Sverige – unga lockas ]
