Det var ett kriminellt gäng som gick ned mot Motala Ström (Strömmen) i Norrköping på tisdagskvällen. De var 14 personer, kanske något fler, och de smög och höll sig dolda för att undvika uppmärksamhet. I straffskalan för det planerade brottet fanns böter, men också fängelse och i värsta fall utvisning. Kvällen den 8 augusti 1854 lät tolv Norrköpingsbor döpa sig av två baptistpredikanter, trots att det var förbjudet. I dag är det 170 år sedan, och ett minne väl värt att fira!
”På denna plats skedde det första baptistiska dopet i Norrköping den 8 augusti 1854.” Så står det på minnesstenen vid Åbackarna, strax väster om stadskärnan. Det var alldeles utanför de dåtida fattigkvarteren på Norr, där flera av frikyrkorna så småningom skulle etablera sig.
Det var modigt folk, för det var alltså olagligt att fira gudstjänst utan kyrkans och myndigheternas tillåtelse. I Norrköpings Tidningar (12/8 år 1854) kan man läsa att först kyrkoherden och sedan polisen hindrat dem från att samlas hos skräddarmästare Åkerlund på Gamla Rådstugugatan, med stöd av det så kallade konventikelplakatet. Bröderna och systrarna hade samlats för att lyssna till skinnhandlaren P. F. Hejdenberg, en lekman från Örebro som gärna predikade på de orter han besökte för affärer. Både borgmästare Grenander och en folkhop på gatan hade hotat med våld, och det var risk för upplopp. Predikanten fick till sist 24 timmar på sig att lämna staden.
Men innan dess förrättades alltså dop, först på tisdagskvällen och sen igen på onsdag morgon. De nydöpta kallades visserligen snart upp till konsistoriet i Linköping, och hotades där med landsförvisning om de inte ångrade sin trosuppfattning. Flera av dem gav efter för påtryckningarna, och ångrade sitt dop. Den första baptistförsamlingen föll snart sönder. Men 1866 föddes nästa baptistförsamling, sen kom metodister, frälsningssoldater, stiftelsefolk, Waldenströmare.
När baptister och andra frikyrkomicklare gifte sig godtogs inte deras äktenskap – det var ju inte förrättat av prästen.
— Ola J Hedin
Först 1858 fick våra förfäder rätt att samlas i hemmen utan präst. ”Troendedop” fortsatte dock att vara ett brott mot kyrkolagen. Och konventikelplakatets upphörande verkar inte ha fått så stort genomslag, för förföljelsen fortsatte även efter att lagen upphört.
När C. W. Palmblad, en ung baptist, höll söndagsskola i Östra Husby utanför staden, kom kyrkorådet dit för att förbjuda honom att vistas i socknen. Man stövlade in framför söndagsskolebarnen och gav sitt besked. Tre andra socknar på Vikbolandet gjorde likadant. I oktober 1876 fängslades Palmblad, 22 år gammal, och sattes i Norrköpings fängelse i 51 dagar för sin tros skull.
[ Koranbränningar kan stoppas för säkerheten: ”Kan vara en bra väg” ]
Så småningom blev det ändå tillåtet att lämna statskyrkan, men bara om man skrev in sig i ett annat godkänt samfund. Men när baptister och andra ”frikyrkomicklare” gifte sig godtogs inte deras äktenskap – det var ju inte förrättat av prästen. I folkbokföringen, som sköttes på pastorsexpeditionen, kunde därför deras barn skrivas in som födda utanför äktenskapet, med diskriminering av både barn och vårdnadshavare som sociala följder.
Religionsförtryck är en del av Sveriges historia. I dag är religionsfriheten skyddad i grundlag, genom FN:s barnkonvention och i flera internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Religiös övertygelse är något grundläggande för de allra flesta människor i världen. Men behövs egentligen religionsfriheten? Vi har ju yttrandefrihet, det räcker väl?
Nej, bara delvis. Yttrandefrihet handlar om rätten att uttrycka våra tankar. I religionsfriheten ryms också rätten att bilda sig en övertygelse i sitt djupaste inre, att samlas med andra troende, att identifiera sig med sin tro.
[ Steven Crosson: Tar vi för lätt på religionsfriheten? ]
Det bör påpekas att religionsfrihet inte handlar om frihet från religion – snarare tvärtom! Av vår grundlag framgår att religion har en naturlig plats och roll i samhället, något som inte skyddas av yttrandefriheten.
Samtidigt innebär religionsfrihet rätten att välja och välja bort religiös övertygelse, religiösa riter och religiös tillhörighet. Den ska vara ett skydd mot religiöst förtryck. Den ger rätt att kritisera religion, skoja om den, demonstrera mot den. Så när politiker diskuterar hädelselagar eller förbud mot bokbränning, kom då ihåg att det är religionsfriheten som står på spel. Den är inte självklar för alla! Den behöver vinnas gång på gång, även i vår tid.
De flesta av dem som lät döpa sig i Strömmen för 170 år sen saknade rösträtt i dåtidens Sverige. De var inga makthavare. Men de kämpade för att du skulle få rätt att tro – eller inte tro – som du gör innerst i ditt hjärta. I dag för människor samma kamp, över hela världen. I vår del av världen kan det handla om att försvara barns och ungdomars rätt till sin egen tro, och deras rätt att uttrycka den. Det är nog bra att skolan är konfessionslös, men kristna skolgrupper, kristna vuxna förebilder och elever som lever ut en kristen tro behöver skydd!
Den 8 augusti 1854 gick 14 personer ned i Strömmen. De trodde att ”den som tror på Jesus, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten”. Vilka dammluckor kan du öppna, vilken flodfåra kan du rensa från förbud och förtryck för att levande vatten ska flyta fram?
[ Ledarpodden: Hoten mot troendes frihet som kristna måste hålla koll på ]
