Psykologen Alf B Svensson uttrycker att människor ofta har för höga krav på en önskad partner – särskilt är det tydligen kvinnor som sätter ribban orimligt högt. Entreprenören och evangelisten Cilla Eriksson är inne på att vi människor har alltför höga krav på varandra; den som är ofrivillig singel efter 30- till 35-årsåldern har personliga problem. Singelskapet är då inte problemet, utan symptomet. Psykologen Hanna Holmin menar i stället att kraven inte behöver vara många, för att svårigheter skall uppstå; eftersom det oftast är ett påtagligt underskott på män i många – särskilt frikyrkliga – församlingar, så räcker egentligen kravet ”kristen”, för att det skall bli svårt. Att endast ha det kravet är heller inte sunt, resonerar hon.
Hur viktigt är det att ha en gemensam tro? Jag skulle vilja säga att det är mycket viktigt, om än inte en absolut nödvändighet. Det finns givetvis lyckliga äktenskap där makarna har olika tro. Men gissningsvis är dessa inte så väldigt många, eftersom det ställer så synnerligen höga krav på respekt och acceptans.
Det finns även kristna äktenskap som inte fungerar, dessvärre. Vi människor har, sedan syndafallet, en tendens att misslyckas med relationer. Men just därför – just eftersom vi så lätt läser av varandra fel och missuppfattar – så menar jag att det oftast är livsviktigt för en relation att vi delar värdegrund och tro i så hög utsträckning det bara är möjligt. Att leva med en annan människa är inte en dans på rosor – det handlar ständigt om anpassning och jämkning. Ju större olikheterna är, desto högre blir kraven på anpassning. Det underlättar om vi är på samma våglängd, då blir jämkningsbehoven färre.
Hur många krav är det rimligt att ha? Den frågan är egentligen felställd. Det viktiga är vilka krav – vilka förväntningar – vi inte är beredda att köpslå med. Och det bästa de giftaslystna kan göra, i väntan på att en lämplig partner skall dyka upp, är att vinnlägga sig om sina egna goda egenskaper.
J.K. Rowling valde att ha initialer i stället för utskrivet förnamn, när hon publicerade Harry Potter-böckerna. Detta berodde på att hon visste att färre pojkar läste en kvinnlig författares böcker.
— Febe Lann
En lite annorlunda fråga är varför vissa kristna gemenskaper har ett så uppenbart underskott på män, medan andra inte har det i någon liknande utsträckning.
I min egen kyrka – Katolska kyrkan – får jag inte intrycket att det är något påtagligt mansunderskott. Jag har förstås inte gått omkring och räknat, men på högmässorna förefaller det mig vara en rätt jämn fördelning. Under andra mässor under veckan har jag intryck av en viss kvinnoövervikt. Nu är söndagens mässa väldigt viktig för en katolik – så viktig att det anses som en synd att missa den utan goda skäl. Men är det enbart därför vi förefaller ha fler män i kyrkan än vad som är vanligt i frikyrkorna? Det kan säkert spela stor roll. Men jag funderar även på en annan bidragande faktor.
Katolska kyrkan har en helt manlig hierarki. Biskoparna och prästerna är och har alltid varit män. Även de diakoner vi har är män (även om vi har färre ständiga diakoner än präster). Det verkar till och med som om de stift som bara accepterar pojkar som ministranter (ett rent lekmannauppdrag, för barn och ungdomar, öppet för både flickor och pojkar) får fler prästkallelser, än de stift som – liksom påven och kardinal Anders Arborelius – välkomnar även flickor. Föredrar pojkar och män manliga hierarkier? För att vara riktigt krass: är många pojkar och män möjligen så ömtåliga att de känner sig osäkra i en miljö där kvinnor bereds samma utrymme som män?
Detta är inte en fråga jag kan besvara. Jag kan dock associera till barn- och ungdomslitteraturen och könsskillnader i läsning. Som barn och ung läste jag olika böcker. Jag läste Kulla-Gulla – där var det ungefär lika många kvinnor som män i berättelserna. Jag läste Kitty – där var det också ungefär lika många kvinnor som män i berättelserna. Jag läste även Biggles – där kunde jag läsa flera böcker utan att en enda kvinna nämndes. I två av de många böckerna kommer jag ihåg att det existerade någon kvinnlig karaktär – någon hade en mor, och någon annan hade en hustru. Annars var det en värld av uteslutande män.
Det berättas om författaren J.K. Rowling att hon medvetet valde att ha initialer i stället för utskrivet förnamn, när hon publicerade Harry Potter-böckerna. Detta berodde på att hon visste att färre pojkar läste en kvinnlig författares böcker. Huvudpersonen är ju också en pojke. Flickor och kvinnor förefaller strunta i författarens kön, samt även glatt läsa om huvudpersoner som är såväl män som kvinnor.
För några år sedan var jag ibland inne på ett kristet forum på nätet som dominerades av människor från USA. En ung man där uttryckte uppbragt att han aldrig skulle acceptera att gifta sig med en kvinna ifall hon friade till honom – det var ju han(!) som skulle vara ”mannen” i äktenskapet. Jag minns att jag tänkte ”stackars kille, vilken dålig självkänsla, försvinner hans manlighet så lätt?”
Kan det vara så att Katolska kyrkans jämnare könsfördelning i högmässan har ett samband med vår manliga hierarki? Och kan det vara så att frikyrkornas mansunderskott handlar om att vissa män flyr miljöer där de måste möta kvinnor på lika villkor?
