I tidningarnas predikoturer och församlingarnas kyrkoblad inbjuder man ofta till sommarmusik i våra kyrkor. Repertoaren har ofta en profan grundton. Från Sven-Ingvars till Elvis, såg jag exempelvis nyligen i en kyrklig annons. Dessa musikstunder samlar oftast fullsatta kyrkor samtidigt som huvudgudstjänsten, med vissa undantag, samlar allt färre besökare. Ibland är man glad om det kommer någon och kommer det exempelvis nio personer kan man tycka att det är många. Den som ser på detta genom kritiskt färgade glasögon kan frestas att tro, att man bjuder in till dessa musikstunder för statistikens skull och att man har gett upp kyrkans målsättning att göra Kristus känd och trodd.
Kanske är det så, att det ofta i de så kallade profana sångerna, kan finnas ett dolt andligt budskap. Det beror mycket på hur vi tolkar innehållet. Många vägrar lyssna till de enkla och i mångas tycke banala texterna. Temat är oftast kärleken mellan man och kvinna, men om man i stället kan tolka sången som kärleken mellan Gud och oss människor, kan sångerna få ett helt nytt djup.
Ett exempel är Mikael Wiehes sånger, som ofta sjungs vid kyrkornas sommarmusik. När han skrev sången Utan dej kallade han sig för ateist. Man kan tolka texten som att det är en funnen livspartner den handlar om. Ändå är vi många som tolkar sången som skillnaden mellan ett liv utan Gud och ett liv med Honom. ”Jag strävade och kämpade men kom ändå aldrig fram och allting som jag rörde vid förvandlades till sand som skum på vildan våg utan dej. Nu finns det ingen frihet utan dej nu kan jag inte leva utan dej.” Varken Guds namn eller himlen omnämns men ändå har sången blivit en älskad psalm.
Kanske är det så, att det ofta i de så kallade profana sångerna, kan finnas ett dolt andligt budskap.
— Larseric Nyberg
Ett annat exempel är Evert Taubes sånger. De har ofta en andlig grundton. När han uppmanades till att skriva en psalm lär han ha svarat: Det har jag redan gjort. Han hade ju skrivit Så länge skutan kan gå.
Skaldernas skald Dan Andersson väcker än i dag många människors andlighetslängtan till liv. ”Det är något bortom bergen bortom blommorna och sången, det något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt. Hören – något går och viskar – går och lockar mig och beder: Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!” Det är mångas trosbekännelse i dag.
Vår störste psalmdiktare är J O Wallin. År 1816 skriver han psalm nummer 305. Han nämner inte Guds namn men ändå handlar hela psalmen om vår längtan efter Honom och evigheten. Wallin beskriver sin längtan efter den svårfunne vännen vars spår han tycker sig se i skapelsens skönhet och vars röst han hör i sommarvindes sus, lundens sång och flodens brus. I vers fem möter vi de sköna orden. ”Ack, när så mycket skönt i varje åder av skapelsen och livet sig förråder, hur skön då måste själva källan vara, den evigt klara!”
På 1970-talet bodde jag i en gammal prästgård från 1700-talet. Genom trädgården rann Kolarforsen. Efter höstens första frostnätter hade en tunn isskorpa lagt sig över vattnet som strömmade under isen. Det räckte med en sten eller trampet av en sko för att isen skulle brista. På samma sätt är kanske vår tids sekularisering och gudsfrånvändhet som en tunn isskorpa, som lätt brister när livet känns hotat. Enligt Bibeln har Gud själv lagt ner evigheten inom oss och därför finns det i varje människas inre en osynlig kompassnål som darrande drar sig mot evigheten.
Jag vill tro att sommarmusiken i våra kyrkor kan vara ett redskap för att väcka vår längtan efter andlighet till liv och kanske bli en inkörsport till kyrkornas huvudgudstjänster. Där får vi i nattvardens mysterium del av Kristus själv; där blir Han känd och trodd. Den som har Sonen har Livet.
Vi kan verkligen glädjas över alla som kommer till musiksamlingarna! Låt oss se det som en möjlighet att ta vara på tillfället att peka på Jesus i dessa samlingar, kanske till och med hjälpa besökaren på traven att upptäcka de andliga tongångarna i musiken de lyssnar till. Evangelium mitt i vardagen!
[ Han visar Sveriges kyrkor för ungdomar på sociala medier ]
